Har nu gått sedan jag började mitt jobb som "datorlärare" på en gymnasieskola.

Jag har skoj, det är trevligt och jag trivs ganska bra förutom att skolan är svinkall och att jag fortfarande inte är strukturerad nog för att få ihop lektionerna i tid.

Sådant kommer med tiden, jag tror att jag kan bli en grym lärare efter ett tag, vi får se

.

Nu ska jag kolla på Madagascar 2
. .

. känn på den, äckelpellar i filmindustrin

Min förre arbetsgivare visar ännu ett tecken på sina likviditetsbesvär

. Idag skulle semesteravräkningen betalats ut på mitt konto. Kom det tror ni? Nä, tror ni att det kom för någon anställd? Nej, annars skulle jag inte ha frågat.

Hade jag inte varit så pass snäll som jag är så hade dom fan fått sig en större sopa här på min välbesökta (nåja) blogg

.

Det finns människor ute i världen som trots att de är föräldrar sedan flera år tillbaka fortfarande sitter fast i fjortisträsket.
De beter sig mot sina barn som om de vore små barbiedockor, de klär ut dom i matchande kläder som sig själv, sminkar dom och allmänt beter sig som om de vore allt annat än små barn. De klär upp dom i allt från matchande kortkort kjol till läderbyxor bara för att de ska se ut som "mamma"
. Snarare som om att de tror att dom fått en lillasyster eller, ja, som sagt, en livs levande barbiedocka.
De går ut på helgen, super sig asplackat, spyr på gatan och hånglar helst upp 10 olika killar på samma kväll, jajustja, jag glömde också att de såklart gnäller på att "hela världen suuuuger så stenhårt liksom typ ungefär fattaru"!!!
Dessa människor har inte speciellt högt i min värld, de borde tvingas att växa upp från sitt inväxta fjortisbeteende.
Men jag antar att dessa människor sitter fast någonstans i en identitet de känner sig säkra i, de fann den för 10-15 år sedan och har sedan p.g.a

. dålig självkänsla, dåligt självförtroende eller självkännedom att helt enkelt inte vågat eller kunnat ta sig ifrån den perioden i sitt liv.

Nej, 30-åriga fjortisar är fan det värsta som finns här i världen.

Nu är jag såklart enligt dessa människor en idiotiskt fjantig mes som inte har något roligt i min vardag, men då undrar jag att om de har så kul; varför klaga på att hela världen suger? Kanske ni borde tänka efter och komma på att det är Ni som suger och borde växa upp och inte resten av världen.

Sug på den!

Och så var min första middag på den "nya" pizzerian Roma i Bollnäs avslutad, jag måste bara berätta mina tankar om denna trevliga stund. När vi kom in var vi de enda kunderna på stället, och i några minuter trodde jag att stället var övergivet,  det var nämligen inget liv alls i lokalen. Lite vagt hördes röster från ett rum vid sidan av köket, vi försökte på ett lite lättsamt sätt ropa "hallå?", men svaret uteblev. Så där stod vi, övergivna i en relativt fräsch lokal med en 32" LCD-TV hängandes på väggen
. Så vad gjorde vi, jo, vi tog TV:n och stack, det var lättast så, ville dom inte ge oss en pizza så tänkte vi att vi kunde ta en annan platt godsak istället.

Nej, såklart snodde vi inte deras TV, den satt fastskruvad för bra helt enkelt. Vi stod alltså där vid kassan och ropade lite smått när plötsligt en relativt kort och kraftig man med svart halvlångt krulligt hår dyker upp bakom ett hörn

. En typisk pizzabagare helt enkelt. Den (pizzabagaren) tittade på oss, sa något ohörbart ord som eventuellt, med stor fantasi, kunde urtydas soml "hej", det kunde lika gärna varit "Nej" eller "Gay&quot. Jag tror inte riktigt på det sistnämnda och förstår inte vad han skulle säga nej till, så jag kör på att han sa hej.

Lika snabbt som han yttrat det näst intill ohörbara ordet så var han borta igen, vi stod alltså där lite lätt förvirrade och övergivna. Efter ett par sekunder kom till slut svaret på hans försvinnande, det kom en annan man och tog våra beställningar. Jag tror alltså att herr pizzabagare inte förstod svenska, så jag ändrade min uppfattning av att han sagt "hej" till "nej" . Han menade alltså "Nej, prata inte med mig, jag bara gör pizzor, jag pratar inte" och stack i förtvivlan över sin egen obildning.
Med stor besvikelse såg jag att deras utbud, som så ofta, inte innehöll min stående order "En Hawaii plus champinjoner", eller i Romas fall en "Nummer 6 med champinjoner". Tjejen beställde en Vegetale, en vegetarisk med lök, paprika, kronärtskocka och några mer saker och jag fick såklart då lägga en specialbeställning.

Väl nedsittandes vid borden så gick vi och tog en varsin tallrik pizzasallad, tyvärr var smaken allt annat än god. Eller snarare, den var helt obefintlig, så den var varken god eller mindre god, bara…ja…smaklös. Jag pepprade salladen efter bästa förmåga och fick efter ett tag lite smak på den.
Efter några långa minuter dök samma man som tog våra beställningar upp med våra pizzor och la ner tallrikarna på borden.

Nu kommer vi till glimten av storhet: Lukten från denna pizza var underbar, precis som man minns att pizzor luktade när man var liten, den luktade ost, oregano, mejram och tomatsås. Sältan av skinkan spreds med resten av lukterna och jag utbrast att det är såhär en pizza skulle smaka, så jag skar snabbt upp en slice och satt tänderna i den. Fyfan vad gott det här skulle bli efter det kassa mottagandet, den relativt långa väntan och den kassa pizzasalladen.

Första tuggan gick bra, den smakade inte som jag hade hoppats, så på nästa bit tog jag bort salladen (jag har alltid pizzasallad på min pizza) och nöjde mig denna gång med bara bearneisesåsen. Samma nedslående resultat.
Jag testade därför denna gång helt utan några tillbehör alls, och där, någonstans långt bak i munnen kom smaken jag väntade på, den där smaken som doften hade skvallrat om, den underbara "äkta pizza"-smaken. Men lika snabbt som jag fann den så förlorade jag den igen, den försvann för att inte hittas mer än lika hastigt igen ett par tuggor senare. Riktigt nere så kom jag till min sista pizzabit, jag tog en tugga och den där underbara smaken spred sig igen i min mun, jag hade tur, jag skulle få avsluta min pizza med en bit som verkligen smakade som himlen.
Tror ni nu, att jag efter sådan här lång text faktiskt skulle avsluta med en lyckad historia? Nej, det gör jag inte, för sista tuggan jag tog av pizzabiten var också något av det överjävligt äckligaste jag någonsin tuggat i. Ett berg med skinka som var ljummen i mitten och rent allmänt bara smakade äckligt mötte min gom, jag var riktigt nära att spotta ut skiten men valde att svälja och snabbt som ögat dricka en massa coca-cola för att ta bort skitsmaken.

Jag väntade ut Netten och sedan gick vi och betalade, 166kr borta för fragment av en av de godaste pizzorna jag någonsin kunde ha smakat och en av de äckligaste sakerna jag någonsin har ätit.  

Det finns alltså där, någonstans, gömt en underbart god pizza på detta ställe, men dom har bara inte hittat riktigt hela vägen dit än
. De har hittat fragment av hur man gör den riktigt och kastat ut lite överallt på pizzan i otroligt små mängder, men av någon anledning valt att inte, eller varit inkapabla till att, ha hela pizzan på detta sätt.

Sitter här med en varm kopp av årets Blossa-smak, blåbär.

Värmer då koppen, tar första sippen och det första jag märker är en väldigt rund, god smak av klassisk glögg, blåbärssmaken finns där lite lätt i bakgrunden, kryddnejlikan däremot skiner, precis som det ska, igenom betydligt mer

. Blåbärssmaken finns där, inte så att den tar över eller ens blir speciellt märkbar, men den finns där
. Lite lagom söt i smaken och trots de 15 vol% alkohol i glöggen är alkoholstinget tillbakadraget och dolt under smakerna.

Kanske inte lika skarp och god i smaken som förra årets Blossa "Havtorn och Kanel" eller Blossa 03 "Pomerans och citrusfrukter," men ändå förskräckligt god, precis som jag har lärt mig att förvänta mig av Blossas årgångsglöggar.

Så, skål på er, köp en Blossa 08, men glöm inte bort Blossas trestjärniga glögg spetsad med cognac, som antagligen är en av de godaste glöggarna som finns på systembolaget.

Jag har nu fått den där känslan igen, den som infinner sig varje höst.
Vissa människor blir deprimerade, vissa blir ledsna, trötta och allmänt less. Jag, jag blir upphöjd, förnyad och på något vis pånyttfödd i detta höstmörker

. Här trivs jag och varje höst är det samma sak.

Jag tror det har att göra med att mörkret, det totala mörkret, bryts av av kortare stunder ljus, vilket medför att man på något vis uppskattar det ljus man har mer än under sommarhalvåret där man tar ljuset för givet, solen som något självklart och värmen som något uppenbart som följer ljuset.

Här i mörkret under hösten så är det ibland ljust, men den där riktiga värmen följer aldrig riktigt med som på sommaren.
Det finns dock inget härligare än att klä på sig kläder som passar vädret, sätta sig och kolla in i den lilla ljusglimt man får någonstans där runt 10-11 på morgonen
. För att sedan sakta se solen ta sig ner igen under resterande del av dagen.

Nej, nu blev jag sådär smörig igen, måste sluta upp med det där :D

Idag var jag och hälsade på myrstacken igen, det var rätt trevligt bara såhär redan efter en vecka.
Jag tittade mig runt, diskuterade med en del personer och gav mig sedan iväg igen, helt nöjd med mitt beslut att lämna stället . Jag känner ingen saknad, jag är nöjd med mitt beslut att lämna det där stället och kan nog tyvärr aldrig tänka mig att återvända dit som anställd igen (tyvärr för företaget i fråga, inte tyvärr för mig).
Jag kan tänka tillbaka till de där ~1100 arbetsdagarna (~1640 vanliga dagar) och tänka "Det där gjorde jag ett tag, det var hemskt och jag har gått vidare".

Det är lite som ett irriterande sår som har försvunnit ur min själ, som läkt och försvunnit från min kropp. Min kropp som under åren sargats så till den milda grad att jag nu, ute i det fria, fortfarande känner mig fängslad psykiskt. Är det kanske såhär en fängslad varg känner sig när den efter 3-4 år i en bur släpps ut i det fria för att förvildas igen? Antagligen, med stor säkerhet, så är det så.

Det är dags för mig att bryta mig fri på riktigt, glömma bort denna traumatiska tid och fortsätta livet.
Jag får en tanke i att om de människor som jobbat där inte hade gjort det så skulle mina skador vara större.
Tack nu, du långa modellflicka, ni förvirrade supportagenter i den f.d. NS-gruppen och tack till mig själv och mitt minst sagt luddiga psyke som gjorde vistelsen överlevbar.

Jag avslutar med ett citat från en låt som satt sig på huvudet:

"A misfit to this space
no religion no real place
I grow weary of these walls
so tired of it all

Dull gray and endless days
here where evil has no face
It is hidden from my eyes
unseen or in disguise"

Sommaren 1998 såg jag något jag förstod skulle ändra världen,
detta var världens ballaste laptop, världens tokigaste idé och något som jag trånade efter i ett par år efteråt.
Inte gjordes det hela bättre av att företaget min far jobbade på lite senare faktiskt köpte in en sådan här maskin och använde.
I dessa dagar med Asus EEE PC, Acer Aspire One, Dell Inspiron Mini 9 och andra liknande "Netbooks" så känns verkligen dessa gamla maskiner totalt före sin tid

. Jag pratar givetvis om Toshibas minidator Libretto som levde ett glatt liv mellan ungefär 1996 och 2002.

Mindre eller lika stor som dessa netbooks och 10 år före dem på marknaden, en helt underbar lösning för hur musen skulle implementeras, inbyggd digitalkamera och fjärrkontroll (på senare modeller).

Detta är helt enkelt bara ett litet tribute-inlägg till Libretto som är ett bevis på att Toshiba ibland kan se framtiden.

Första dagen idag och jäktigt var det, eller kanske snarare ovant.

Nya personer (massvis), ny lokal (en massa rum och salar), nytt kontor och nya inloggningsuppgifter.
För att inte tala om att jag måste gräva fram mina gamla Windows Server 2003-kunskaper ur bakhuvudet för att ha någon chans att kunna utbilda personer på detta