Jag är inte speciellt religiös av mig vilket antagligen har märkts på tidigare inlägg här på bloggen
. Jag ogillar hjärntvättade människor som med alla medel försöker sprida sin tro. Vara sig den tron nu är den kristna tron, judendom, islam eller buddism så ställer jag mig frågande till själva propagerandet för något som i stort inte känns som något annat än glorifierade sagor.
Ta t.ex. katolicismen som snarare är en hel institution här i världen, de har sitt eget lilla land (vatikanstaten), sin egen superledare (påven) och sina egna regler att följa
. Precis på samma vis är fundamentala islamister och judar till vis del toppstyrda, vare sig det är en Imam eller en Rabbin så håller dom fast i sina troende och ser till att de tror rätt och följer de seder som krävs

. Nej, nu var jag lite överdriven, påven har betydligt mer makt över det katolska folket än vare sig en Imam eller Rabbin har över de sina. Men vad jag vill komma till är att t.ex. katolicismen inte är något annat än ett glorifierat djävla försök till maktutövande på sämre vetande…

Jag säger inte att jag definitivt inte tror att det kan finnas någon "skapare" som planterat oss på jorden. Men jag vägrar då tro på att det är någon övernaturligt väsen som skulle vara så skilt från vår värld att han dels skulle vara allsmäktig och dels även evig. Vad gör då denna världen annorlunda än valfritt datorspel där vi, människorna, är herrar över datorspelens karaktärer? Vi har fri vilja svarar några, nej…Hur vet ni det? Kanske alla våra handlingar bara är klick på en gigantisk musknapp någonstans på andra sidan?

Nej, jag tror då definitivt inte på någon allenarådande "gud" som kan göra vad han behagar. Då ser jag det som mer troligt att världen skapades av ett par ungdomsutomjordingar som på en fyllefest råkade skvälpa ner lite dumma saker på jorden.. . Eller varför inte The Flying Spaghetti Monster (http://www.venganza.org/) när vi ändå pratar bisarra idéer?

Nej, nu har humanisterna kört igång årets bästa kampanj…Den heter Gud finns nog inte och finns att beskåda lite överallt. Här på webben närmare bestämt på http://www.gudfinnsnoginte.se
.

Jag känner att vi bör ta bort "Kristendomen" som huvudreligion i Sverige och eventuellt kanske sträcka oss så långt att säga att vårt samhälle är baserat på kristen moral. Även om det också låter lite fel…

Fram för agnosticism och ateism (där jag hör till den förra).

De tunga regnmolnen rullade sakta över landet, de spred sin last över ängar, skogar, åkrar, hus och vägar i ett hastigt tempo. Vattnet forsade ner längst trädstammar, rev med sig smuts, insekter och lavbitar. Ner i marken, genom de första lagrena av gräs,gamla löv och lös jord blandat med grus. Spolar bort och dränker maskar, insekter och spindlar
. Ger liv åt växtkrävande plantor och fuktälskande svampar. Jorden är mättad, överfylld av vätska, det kan inte ta emot mer. Pölar bildas, pölar där gamla löv och små grenar flyter på ytan, flytande iväg nerför vägar, ner i dagbrunnar och vidare till utloppet i älven en bit bort. Sommaren, den svenska sommaren, blöt och regnig men på något vis absolut underbar. Vi genomlever den varje år, vi klagar, vi skäller och åker härifrån på semester i länder på andra sidan jorden för att undvika regnet.

Men vi bor kvar, vi lever här, vi tillhör denna sommar och den bor i vår själ. Vi är en del av den precis som den är en del av oss och vår identitet. Vi svenskar, vi nordbor som älskar att klaga, älskar att vältra oss i missnöje men aldrig göra något konkret åt alla fel vi finner med vår värld. Vi gnäller, vi accepterar och vi går vidare. Aldrig sker det att vi ändrar, flyr eller bryter mönster. Vi är här och vi vet att det även finns ett ”där”

. Ett ”där” där det inte regnar lika ofta som solen skiner, ett ”där” där 7 månader per år inte regeras av mörker, kyla och ensamhet . Ett ”där” där vädret alltid är bra, där persikor, apelsiner och andra exotiska frukter kan växa i trädgården. Vi vet detta och vi drömmer om detta, men vi stannar kvar. Bor vi här för att vi älskar det, eller kanske för att vi älskar att ha något att klaga över. En biljett utomlands ligger bara några få tusenlappar bort, ett jobb i ett annat land är inte svårare att få än ett jobb här hemma, men vi stannar kvar, vi är, vi bor och vi älskar.

Sverige är landet lagom, vi har lagom mycket regn, lagom mycket sol, lagom mycket vinter och lagom mycket folk

. Vi älskar vårt lagom, och vi stannar kvar här för att vi själva bara är lagomt nöjda med det vi har.

Alla har vi vår alldeles egen personliga bibel. Den där boken som betytt något extra i ens liv, som förändrat hur vi ser på saker eller fått oss att tänka i banor vi aldrig tänkt i förr. För mig personligen är det Liftarens guide till galaxen som var och är den boken för mig. När jag läste den för första gången när jag var 15 år gammal så förändrade den mig, min humor och till viss del också mitt hopp på framtiden. Under åren har denna bok betytt mer för mig än många andra böcker. Med, för mig, klockren humor, extremt roliga skämt och en fantastiskt väldold, men samtidigt skarp kritik mot vår omvärld. Bara delar av början av boken visar att den är skriven som någon bokvärldens motsvarighet till punkrock. Mot samhället, mot vardagen, mot gällande regler och ologiska beslut och val av samhället i stort. Den börjar rakt av med att dissa vår världs cirkulation runt pengar, vårt beroende av monetära medel, tekniska mojänger och andra saker som "höjer" vår levnadsstandard. Douglas Adams var nog inte speciellt imponerad av den tidens och för all del nutidens besatthet av onödiga prylar. I hela bokserien klarar våra hjältar sig med ganska enkla saker som ett uppslagsverk, en handduk, en ordentligt bra attityd och ibland för Arthur en handväska. Med dessa enkla medel som största hjälpmedlena tar de sig från ena sidan av rymden till andra, reser i tiden vid flera tillfällen. stoppar krig och ser till att allt slutar otroligt bra (för alla utom de som för tillfället befann sig på jorden åtminstone).
Om nu dessa fiktionella hjältar klarar sig utan flashiga klockor, dyra bilar (även om de nu hade tillgång till universums mest avancerade rymdskepp), moderiktiga kläder och andra onödiga attiraljer så borde väl även vi kunna göra det?

Tyvärr är nog inte verkligheten så enkel, tar ni ifrån mig mina datorer, min telefon och mitt bredband så är jag inte längre något annat än en tom själ i en mänsklig kropp. Jag är tom, ensam och utan syfte utan mina kära ägodelar. Jag är väldigt beroende av mina små teknikprylar och jag är villig att erkänna det. Nej, detta var aldrig meningen att det skulle vara någon sorts analys av HHGTTG, utan ett blogginlägg om livet i allmänhet

. Så blev nu inte fallet och för detta ber jag om ursäkt.

Jag vill också säga att jag anser att rättighetsinnehavarnas idéer om att låta någon annan skriva den sjätte delen av HHGTTG är värdelös, illa planerad och en skymf mot minnet av Douglas Adams. Inte låter vi väl någon skriva egna uppföljare till Arthur C. Clarkes eller Asimovs böcker (eller gör vi kanske det?)
. Nä, det här känns inte bra. DNA är den enda, och ska vara den enda, som skrivit, skriver eller någonsin kommer skriva en del av Liftaren (nu kommer han ju aldrig skriva någon mer då han är död sen några år tillbaka). "And Another Thing…" ska den tydligen heta och skall publiceras i höst. Om vi tar titeln till Svenska så borde det enligt samma namngivningsprincip som den engelska titeln (ett citat från Kap.3 av Ajöss och tack för fisken) vara "Ett sista argument…". Jag är inte glad, inte det minsta lilla glad på något hörn i min själ eller kropp. Jag är sur, jag är förbannad och jag är otroligt sugen på att läsa vad denna skit kan komma att innehålla.

Jag får verkligen hoppas att författaren åtmistone till någon liten del tar pekpinnar ifrån det som ev . skulle ha kommit att bli en sjätte Liftarenbok, alltså "The Salmon of Doubt" som är en kompilation av Douglas Adams anteckningar från hans dator. Men även namnet på det som var på väg att bli en ny Dirk Gently-bok, men som det sas att Douglas Adams i stort ville göra till en Liftaren-bok istället.

Källa? http://news.bbc.co.uk/1/hi/entertainment/7619828.stm

Sommartider… Känn på det ordet, sommartider… Ett så fantastiskt ord att det skrivits låtar, dikter och t.o.m. filmer runt själva idéen av sommar. Kanske är det vår svenska vinter som gör att sommartid känns som ett så pass fantasiskt ord som det faktiskt gör. Jag skriver med stängda ögon, jag insuper luften från den öppna balkongdörren, känner den svala kvällsluften smeka mina bara armar, jag känner lukterna av syrén, hägg och klippt gräs. Jag hör barnen leka i lekparken på gräsmattan utanför
. I mitt inre går jag ut på balkongen, ser solen försvinna bakom grannhuset, ner över horisonten, vidare i sin färd.
Jag tar ett djupt andetag, fyller mina lungor med luften som är utanför, luften som är fylld av sommar, minnen och framtid.

Jag planerar sommaren, jag fröjdas över möjligheterna framtiden bär med sig och jag önskar att jag någon gång igen bara för en kort stund hittade den passion för cykling jag hade för många, långa, år sedan.
Jag känner att nu, i år, är rätt tillfälle att börja igen . Jag kommer ha så mycket underbar tid att göra av med under sommaren, tid som kan läggas på intressen, personlig utveckling och förbättring av personliga förhållanden och min sociala kompetens. Kanske är detta sommaren Johan blir som alla andra? Haha, nej, vi kanske inte ska förvänta oss mirakel.
Jag driver vidare i mitt inre, mot horisonten, jag ser blomstrande skogar och forsande älvar. Dansande barn och skrattande föräldrar, röda husknutar och människor på promenad. Jag ser hus som målas, bilar som lagas och pooler som fylls med härligt vatten. Jag känner värmen från solen i mitt ansikte, jag ser båtar på vattnet och skrattande familjer på utflykt. Jag ser nubbar som dricks i glada vänners lag, badande personer i varma insjöar och aklejor som blommar på gamla skogstomter. Jag ser Sverige i sin storhetstid, jag ser mitt kära land i den årstid det är som bäst

.

Jag öppnar äntligen sakta ögonen, jag ser min datorskärm, mitt skrivbord och mitt vardagsrum. Jag hör "What do you mean ’Flash Gordon is approaching?’", det är Queen
. Jag är hemma, instängd och alldeles ensam. Jag är inte del av sommaren, jag är utanför…Jag är jag.