En kollega till mig skrev idag något som jag kände att passade att skriva något om
. Det han skrev var ”Kanske för att vi trots allt som människor har ett visst behov av riter och traditioner”, ämnet var julavslutningar i kyrkans vara eller icke vara.
Jag tänkte här försöka expandera ut lite hur jag ser på det hela.
En rit eller en traditions värde kan ju inte vara mer än vad åskådaren lägger i det. En rit eller tradition som jag behöver ha och sätter högt värde på kanske inte du som läsare av det här eller någon annan kommer lägga lika stor vikt på.
För mig känns det att de mest behövda, de mest värdefulla riterna, traditionerna och vanorna, är de som byggts upp organiskt i ens liv
. Inte traditioner som några, för en själv, okända personer bestämde att vi skulle ha för hundratals, om inte tusentals år sedan. Nu när julen börjar närma sig känns detta mer aktuellt än under många andra tillfällen på året. Då butiker, företag och t.o.m
. skolor berättar för oss hur Vi bör fira vår jul. Det kan vara allt från att ett företag bjuder sina anställda på julbord (en fin gest, visst, men egentligen betydligt mer än så), skolor som drar sina elever till kyrkan för julavslutning eller butiker som berättar att du skall köpa dina julklappar redan i oktober, att du ska köpa nytt julpynt och att för guds skull, du måste ju ha en Julskinka att äta när dagen kommer!
Jag kan egentligen säga att de, både personliga och väldigt opersonliga, traditioner jag lägger störst vikt på när julen börjar närma sig är väldigt få, men desto viktigare
. Kyrkan är definitivt inte en av dom. Jag tänkte därför nedan beskriva vad Jag lägger vikt på, inte bara i December utan egentligen under hela året.
För mig kan en viktig rit eller tradition vara så enkel som att jag efter en lång dags arbete sätter mig ner i ett varmt bad, sluter ögonen och bara låter värmen omfamna min kropp. Detta gäller oavsett om det är vinter, sommar, vår eller höst ute. Mitt bad är viktigt för mig, det är viktigt för min själ och mitt välmående. De gånger jag bott i lägenheter utan tillgång till badkar har jag lidit något enormt över bristen av badkar.
Jag gillar också de återkommande spelen och lekarna min far sätter ihop under sensommaren, där alla vi i familjen träffas för en dag av lekar, tävlingar och sedermera en prisutdelning till den som, sprungit snabbast, svarat rätt på flest frågor och varit duktigast på att manövrera diverse fordon (mestadels en åkgräsklippare). Jag förlorar tävlingen, givetvis, men lika glad är jag för det.
Jag är inte mig själv om jag inte någon gång under sommaren en tidig sommarmorgon/sen sommarnatt suttit och kikat på soluppgången och tänkt på livets mysterier
• KEY CONSIDERATIONSSexual counseling and education (sex therapy, viagra online.
. Att någon gång under sommaren ta en cykeltur mitt i natten och bara njuta av den tystnad som infinner sig en vardagsnatt runt 3. Eller att under den begynnande hösten i slutet av september ta en lugn promenad och kolla på just ingenting.
Jag kan inte tänka mig en julafton utan familjemiddagen. Jag bryr mig inte längre speciellt mycket om julklappar, eventuell snö eller ens Kalle Anka på TV:n. Jag bryr mig inte om det är julpyntat, om vi har någon gran eller ens om vi har julskinka på bordet. Jag bryr mig mer om en middag med familjen, där vi kan dricka lite öl eller julmust, äta av maten och prata på. Nu förstår jag att vi så klart inte är ensamma om denna tradition. Men jag har aldrig motsagt mig traditioner som delas med flera.
Förut sa jag alltid att julmiddagen var rätt onödig, för man träffade ju familjen på spontana middagar ändå då och då. Men allt vad åren går och ens syskon flyttar hemifrån så blir dessa familjemiddagar färre och färre. Varvid jag så klart lägger större vikt på de få vi faktiskt har kvar.
Jag har svårt att tänka mig en vinter utan åtminstone en galen åktur på en släde, snowracer eller madrass ner för grustaget hemma hos mor och far. Där man farandes ner för nästintill vertikala sluttningar riskerar sitt liv för den adrenalinkick man får när man förhoppningsvis tagit sig ner levandes. Detta är förstås en tradition jag med stigande ålder blivit allt mer rädd för att utföra. Men belöningen blir istället bara desto starkare.
En liten sak som det blivit sämre med på senare år är hur jag och mina yngre bröder förut brukade demontera diverse fyrverkeripjäser för att länsa dem på krut och annat gott för att bygga våra egna ”bomber”. Visst hände det att man, springandes över en åker med kaskader av smällande objekt ett par centimeter från ens huvud, bad för sitt liv att man skulle överleva. Men skrattade gjorde man efteråt, hårt och länge. För herrejävlar vad kul det var.
Jag kan inte heller tänka mig en kväll där jag inte får krypa ner bredvid Netten i sängen. Hålla henne intill mig och somna in, tryggt vetandes att hon finns där även i morgon när jag vaknar.
Nu kanske inte allt detta kan ses som traditioner eller riter. Men jag kan då säga att jag utan dessa saker i mitt liv inte skulle vara mycket till människa att umgås med.
Vad gör DIG lycklig?
