Efter en dag som mestadels bestått i en del julbestyr, inköp och att humörsvängningar deluxe så sitter jag här med en julgran brevid skrivbordet och värmeljus på ljuslykte-saken som sitter på väggen ovanför datorn.
Julgranen blev enligt tradition snodd från någon annan persons mark, fast i år slog vi till lite extra och toppade en gran på ett naturreservat

. Detta är kanske inte det lagligaste sättet att få tag i en julgran, men det hör definitivt till ett av de roligare.

Men under denna dag, som förvisso varit trevlig, så har jag fått se lite närmare på den julstress jag skrivit om tidigare. Människor verkar rent generellt ha dålig framförhållning när det gäller julen, de verkar komma på att de måste skaffa de där speciella komponenterna som gör julen till julen just dagen innan julafton faktiskt infinner sig.
De stressar alltså iväg till butiken, och slåss mot gamla argsinta gubbar, sega dumsnåla trebarnsmorsor, speedade gammeltanter och snoriga småbarn som verkar sätta sitt liv på spel för att få tag på den där sista kalvsyltan som står längst in i hyllan.
Rödbetssallad är hårdvaluta och jag bevittnade själv idag hur de sista 4 rödbetssallader försvann från en hylla till en gammal dam då hon verkade tycka att det är lika bra att köpa alla som fanns för att vara säker på att få tillräckligt.
När dom sen kommer ut på parkeringen så är det som att ta en direktbiljett till daytona, då speciellt om daytona nu besökts av kundvagnar och inte bilar
. Det springs, krockas och panikas där ute bland kundvagnarna i sista loppet mot bilen, först till bilen vinner julshoppingracet

. Förstapris är att man kommer längst fram i bilkön genom rondellen.

Om några timmar är det julafton och det julmys som efterlängtats de senaste 2 veckor kommer äntligen, om man inte lyckats skaffa magsår under upploppet.

Jag hade en diskussion igår med en god vän angående denna blogg

.
Jag uttryckte min rädsla för att en blogg av mig bara ytterligare skulle befästa folks teorier om att jag är totalt jävla galen. Den goda vännen såg det däremot mer som en chans att bevisa för folk att jag kanske var mer normal än de tror.

Jag vågar inte tro eller hoppas att jag kan få er att tro vare sig att jag är normal eller galen. Något jag däremot kan lova med 100% säkerhet är att jag aldrig skulle förställa mig på en blogg . Jag är den jag är, ocensurerad, ärlig och öppen.
Jag tänker inte skriva om mitt liv på bloggen, jag tänker inte berätta massa personliga hemligheter eller vardagliga bekymmer. Jag kommer utnyttja detta utrymme till att skriva vad jag anser, tänker och tycker om saker och ting i vår värld. Jag tänker kritisera folk, ologiskt beteende, skumma traditioner och annat dravel jag kan komma att tänka på.

Först ut är som ni har sett julen och de väldigt många ologiska saker människor gör under denna tid, och tro mig, tittar man närmare så är det väldigt mycket som inte riktigt går ihop.
Eller vad sägs om det jag redan tagit upp: att folk stressar konstant i 2 veckor för att till julafton få ihop något de titulerar som "mysstämning". Mitt råd är att ta vara på varje dag istället, ni behöver inte julpynta, köpa julklappar, tänka på arrangemang över hur ni ska fira julafton eller för den delen ens tänka alls. Julafton kommer, det är lika säkert som att världen fortfarande finns där imorgon när du vaknar, eller att tiden kommer gå framåt hur ni än försöker stoppa den.

Njut gärna senare, men sluta aldrig att njuta NU.

Julstressen som jag skrev om tidigare är med all sin prakt jätteuppenbar bara man går utomhus. Något som känns konstigt då världen av någon skum anledning faktiskt verkar stanna upp, då ingen trots tappra försök lyckats göra något vettigt
. Går man ner på stan så är det ett enormt vimmel av folk som springer ut, in, fram och tillbaka och aldrig riktigt verkar komma dit dom faktiskt vill

. In i en butik varpå man 10 sekunder senare tvärvänder och går rakt in i butiken på andra sidan gatan för att ytterligare några minuter gå tillbaka till den första butiken
. Eventuellt stannar man upp någonstans och hälsar artigt på en människa som man antagligen varken har träffat eller ens ägnat en tanke åt de senaste 12 månaderna, d.v.s
. sedan förra julruschen.

Går man sen ner dagen efter och sätter sig och kollar så kan man se exakt samma människor bete sig på exakt samma vis i sitt ständiga stafettlopp mellan olika butiker, varav ingen verkar ha det precis dom vill ha.
Kanske är detta en social norm eller kanske en nerärvd genetisk defekt som ställer till med detta, vi har trots allt firat midvinter-tiden i säkert flera tusen år, på ett eller annat vis. Någon förklaring måste det ju ändå finnas till att vi faktiskt spenderar så mycket tid med att utföra, vad som egentligen är, ingenting.

Man ser ibland en liten utbrytare från dessa lätt desorienterade människor, en målinriktad man eller kvinna som tar sina saker, går till kassan, betalar och uttalar en liten julhälsning till den sönderstressade kassörskan.
Dessa människor har min respekt, dom håller sig lugna och sansade medan världen utanför stressar sönder sig mer än en vattenrädd katt i en isvak.

Samtidigt som jag känner respekt för de lugna, sansade, människorna så känner jag en lätt oro för de som mest verkar springa omkring som halshuggna höns. Det känns som om man nästan kan säga att en extremt stor del av Sveriges julfirande befolkning faktiskt får ett kollektivt nervsammanbrott nu under jultiderna. Där har vi något för Sveriges psykologkår att sätta tänderna i, världens största gruppterapi kanske borde att hållas i Globen i januari varje år för att lugna ner julens alla offer.

Denna tid framemot jul fyller många cyniska människor med förhoppningar om trevliga tider och något de ofta refererar till som julmys. Själv ser jag inget annat än stress, kommersialisering och allmänt jobbigt pinsamma stunder. Vem orkar le, vara glad och se ut som om någon forcerat in en piasavakvast i ens ändlykta bara för att det någon gång för ett par tusen år sen råkade födas en unge som senare i livet blev sociopat och utgav sig för att vara guds son? Vad han nu skulle vilja vinna med det.

Synden straffar sig själv sägs det och i herr sociopats fall blev det bevisat med all önskvärd tydlighet någon gång runt judarnas påskhögtid, mannen blev först piskad för att sedan, iprydd en huvudbonad av törner, gå bärandes på ett riktigt tungt kors genom staden. För att sedan hängandes på korset bli stucken av spjut och han hann säkert också få ett par, relativt bofasta, kråkor på armarna under de dagar det dröjde för honom att dö.

Jag undrar om herr Kristus där under tiden han hängde där kom att inse att det är dumt att gå ut i samhället och säga att man är guds son . Jag undrar samtidigt om han skulle byta den situationen mot att istället få leva nu, c:a 2000 år senare. Idag har vi nämligen en betydligt mildare attityd mot dessa människor, vi tvingar på dom en tvångsjacka och puttar in dom i ett vadderat litet rum, som med lite tur eventuellt har ett litet bepansrat fönster så man kan kika ut på cellgrannen på motsatt sida av den kliniskt rena korridoren.

Tillbaka till julens bekymmer;
Jag köper själv inte många julklappar, en mp3-spelare till tjejen för att visa att jag bryr mig och lite saker till mig själv för att bevisa för mig själv att jag betyder något för mig själv (vad är fel i att resa sig själv upp i skyarna då inga andra gör det?). Jag stressar inte på stan i jakt efter den där lilla speciella gåvan som tydligen Alla vill ge sina kära, ibland kan det vara en tamagotchi, för nått år sen var det en furbee och tydligen är GPS:en dagens mode. Vad man ger sina barn idag vet jag tyvärr inte då jag varken är ett barn själv eller har några egna att ge presenter till

. Men tydligen ska dagens barn vara mer våldsbenägna så det kanske går bra med en slaktarkniv?

Nej, skippa julbekymren i år så får du betydligt mer "julmys" än om du stressar runt och nästan ger dig själv en hjärtattack i farten.

Kan man verkligen Blogga?

Det tror jag verkligen inte att man kan, men vi kan försöka!