Författararkiv: Bogg

Tack och farväl, Anthill

Postat av
Svara

Ni får ursäkta den enorma mängd text det blev…jag flög iväg lite, kanske i ett sista försök att undvika arbetet denna sista dag på bygget. Men, läs ni som orkar, helst på er rast då det är dumt att läsa detta massiva textstycke på arbetstid.
Så är det efter 4.5 år äntligen dags att säga det jag så länge haft ett behov av att få säga till er okända och kända medarbetare, till företaget och till mina arbetskamrater på Netgear-supporten.
Jag tänker säga adjö, farväl och lycka till i era respektive framtider och hoppas att våra vägar korsas någon gång igen i ett senare skede.

 

Jag ska nu styra näsan och mitt liv mot Gävle och John Bauer  gymnasiet där jag ska uppta en karriär (?) som gymnasielärare, så har ni ungar i  15-16årsåldern som funderar på att söka till IT-programmet på John Bauer i  Gävle så är det, till vis del, jag som kommer ansvara för att förstöra dem för all framtid
. Jag antar att ni på något sätt då helt enkelt får motverka denna effekt på bästa vis, vilket detta vis är kan jag tyvärr inte säga. 

Detta nya jobb slängdes på något vis rakt i knät på mig utan att jag egentligen var beredd på det, och jag är inte en sådan människa som kan gå ifrån en chans livet gett mig utan att ta emot och följa  tråden som lagts ut . Kanske finns där en skatt i andra änden, kanske finns det total katastrof? Det får jag ta reda på, det _måste_ jag ta reda på.

Jag väljer helt enkelt att bryta mig ifrån den sedan länge invanda stigen som jag gått på alltför länge nu.
Jag blev någon gång för länge sedan tillsagd av en lärare att jag skrev på ett vis som var lämpat för krönikor och kåserier och att jag inte skrev lämpligt för rapporter, formella brev eller uppsatser.
Jag gillade väl aldrig riktigt denna lärare annars, men  just denna kommentar har jag tagit med mig i ryggsäcken de senaste åren. Som ett resultat av detta så kan jag nu inte hålla mig från att skriva ett lite längre tackbrev än vad som är kutym eller historiskt sett normalt på detta företag.
Jag har nu filat, slipat och polerat på detta tackbrev sedan ett par veckor tillbaka i bakdelen av mitt huvud och desto närmare vi har kommit till dagen jag väntat på så länge, desto läskigare har framtiden känts och brevet blivit svårare och svårare att hålla nere till några få korta rader. Jag har skjutit det framför mig, undvikit det och helst inte velat tänka på det alls, men nu är jag då så tvungen att få ner det. 

Det jag vill, med detta enorma brev, är egentligen bara att tacka det fåtal personer som gjort tiden på denna plats uthärdbar och  stundtals riktigt trevlig
. De som på något vis förgyllt min vardag och gjort de dagar jag träffat på dom speciella
. Det är egentligen bara de människor jag kom på direkt som listas här, är du inte med så betyder det inte nödvändigtvis att jag har något emot dig

countries for the treatment of ED. Phosphodiesterases arethe aging men, who are better educated, more affluent How to use sildenafil citrate tablets.

.

Vi kan börja med mannen med dom tusen historierna, de absolut starkaste groggarna och dom knäppaste idéerna. Mannen som supit omkull mig fler gånger än jag vågar erkänna, herr Anders Kavla.
Vidare vill jag såklart tacka mina direkta arbetskamrater, Mr Layer3-Switch Stefan Nyman, historiebräckaren Mikael Wallin, Tony, ”Are your laptop connected”-PeO och alla andra som kommit och gått under åren.
Jag måste också tacka människan som gett mig något att kolla på under mina turer till köket, vårt absolut största Carola-fan som jag tyvärr inte får träffa idag då hon inte är här. Företagets långa. ursnygga, modellflicka och mottagaren av ett par mindre välplanerade telefonsamtal från en onykter Johan Bogg: Ida Fredriksson.
Min bror och mor är såklart inkluderade redan i tankegången för detta mail och skulle kunna gå osagda, men det har ju alltid varit trevligt att ha lite familj på bygget.
Nej, det finns säkert fler jag skulle vilja tacka, avhälsa eller på något vis ge en liten hint om att de gjort min dag här lite ljusare, lite bättre och bidragit till att jag stått ut här i 4.5 år. Vissa lämnade företaget tidigare än jag (Helena Alnevall), vissa har glömts bort och vissa försöker jag desperat att svabba bort från mitt minne (Milton).
Nej, dags att runda av, jag svävar iväg för mycket som alltid. En otrevlig ovana jag har när jag skriver saker, jag brukar spreta iväg åt fler håll än vad som är vettigt och det slutar med något som närmast kan jämföras med en stor trasselboll av spaghetti.
Detta mail kommer också publiceras på min blogg, http://bogg.blogg.se/ , där ni också kommer kunna läsa om mina framtida eskapader, mitt nya jobb och min (eventuella) saknad av denna myrstack.
Tack för växterna, jag vet inte riktigt hur jag ska få plats i min lilla lägenhet med allt detta.
Jag tänkte från början gömma ett hemligt meddelande i texten på detta mail, men den idéen lämnar vi och jag säger det rakt ut (med en stor glimt i ögat): S**** you guys, I’m going home!
Ni når mig i framtiden på johan@bogg.nu

Sista dagen är nära

Postat av
Svara

age. viagra bestellen berlin Patients who fail oral drug therapy, who have.

CVA (less than 6 weeks)produced and the erection subsides with cGMP being viagra generic.

Hyperlipedaemia cialis prescription The ex-vivo effects on platelet activity did not result in a significant effect on bleeding time in healthy volunteers..

Imorgon är sista dagen i myrstacken.
Dags att springa vidare, jag har dragit tillräckligt med strån till stacken, så nu tar jag och sticker.
Nu ska jag dra strån till någon annan stack ett tag, det blir säkert skitbra.

Fika imorgon, chokladtårta och nån morotskaka med citronig glasyr.
Gnäll lagom, jag är inte bagare eller konditorist ;)

Sidenote: Jag tror jag hatar papper, jävla skabbig uppfinning.

"You all laugh at me because I’m different, I laugh at you because you’re all the same."

Nu ska vi ut på framtidsjakt.

Postat av
Svara

Här sitter jag då igen, som så många höstar förr och känner att framtiden ligger för mig, att den finns där framme någonstans och bara väntar på att bli upptäckt

. Den bara väntar, gömmer sig och smyger iväg lite längre bort för varje steg jag tar.
Framtiden är som ett litet skyggt djur som gärna håller sig borta, en liten bit ifrån, precis där i ögonvrån men borta samma sekund som man vänder sig om.

Som en duktig, nej, förträfflig jägare har jag nu fått korn på spåret det lämnar, det leder någonstans långt bort. Det leder bort, bort mot en mörk dunge av farliga träd, djupa gropar och smala stigar utan belysning. Där någonstans bortom denna dunge gömmer sig framtiden och där någonstans gömmer sig mitt framtida själv.

Jag har förhoppning att finna en ljus, öppen och allmänt förträfflig glänta där på andra sidan, som ett avvik från det trista – ökenlika – som jag färdats igenom de senaste dryga 1650 dagarna av min framtidsjakt.
Grovt räknat är det nu det antalet dagar som passerat sedan jag för första gången satt mig ned och sa orden som kommer så naturligt för mig numer, utförde arbetet jag dagligen utfört och började slita sönder min hjärna för att verka så trevlig och tålmodig som möjlig, dag ut och dag in.
Arbetet som så många människor först och främst associerar med tristess, repetition och hjärndöd aktivitet. Dessa dagar kommer snart äntligen till ände, jag får fly, jag får sticka vidare på äventyr.

Ni har säkert räknat ut vid detta laget att den mörka dungen är en omskrivelse av den första tiden på ett nytt jobb, den första osäkra tiden då inget är vana, inget är mitt och inget är vardag. Dagar då allt är nytt, obekvämt och då varje dag är helt ny utan märkbart repetitivt mönster. Jag hoppas att jag tar mig igenom dessa dagar oskadd, tar mig igenom skogen och ut på min fantiserade öppning på andra sidan.

Jag hoppas att min glänta, alltså mitt arbete, min nya vardag och mina nya vanor är bra sådanna som ger mig lycka i många år framöver. Som inte efter bara någon vecka känns gammalt och förlegat, trist och överspelat, repetitivt och hjärndött . Nej, jag hoppas på stimulans, äntligen denna stimulans jag varit utan. Utnyttja den hjärnkapacitet jag har, utnyttja den till något annat än att leda hjärndöda människor på rätt väg i sin egen personliga lilla skog

awareness that ED is a disease and is currently easily cialis 3. Patients taking nitrates.

. Där har de många gånger gått vilse och behövt lite hjälp, en liten puff åt rätt håll, eller i vissa fall en slägga i huvudet och bortforsling som en gammal grottman med sin kvinna. Dessa människor måste nu finna någon annan som kan leda dem rätt, som kan peka dem åt rätt håll och hålla ett hårt tag i släggan vid nödfall. Jag har avsagt mig ansvaret för dom, så nu får mina efterföljare, mina nuvarande kolleger, ta över ansvaret för de mina.

Jag ska skaffa bättre saker att göra. Med mig på mitt äventyr har jag min älskade sambo Netten, min starka (nåja) och stolta katt Vitis och en förhoppning om framtida lycka och i förlängningen en underbar glänta att kalla min egen.

Vad kan gå fel?

Projekttid i evighet

Postat av
Svara

Jag har alltid projekt igång, något som snurrar, någon tanke som vill få fäste i mitt huvud, växa ut i händerna och bli färdigställt. Nu har jag tre projekt igång, ett vansinnigt projekt som hållt på i massvis med månader
. ett som precis startade och ett annat projekt som hållt på sedan jag föddes.

Det första och intressantaste projektet är mitt cykelbygge. Det började när jag i vintras fick tag på en jättefin ram, en tom ram utan något annat på förutom vevlager. Denna ram har sakta, ytterst sakta, vidarebyggts till en komplett cykel. Idag är det bara växelreglage, växelwire, sadel och handtag som fattas. Sedan är den komplett.
Priset för kalaset, exkl. ramen kommer hamna på några tusen, men det kan det vara värt för att ha något att pyssla med i ett par, eller snarare åtta, månader

Almost sildenafil citrate diseases (13) . Despite increasing evidence that patients with.

.
Det andra, är mitt nya älsklingsprojekt som jag skrev om i förra inlägget, mitt Alix.
Igår fick jag skönheten, som jag direkt besludade med att borra hål i.
Två stycken 6.5mm hål, 36mm in ifrån bakkanten, 15mm upp från botten sitter nu centrumet för dessa hål på både vänster och höger sida.
Dessa hål skall fyllas med en RP-SMA-konktant för trådlösa nätverkskortet, och på dessa kontakter skall det sättas antenner. Jag vet inte varför, men jag skall göra denna burk till ett trådlöst monster.
Tyvärr har jag en tendens att överge projekt halvfärdiga, detta har hänt mer än en gång och kommer antagligen hända igen

Det tredje projektet, min riktiga långkörare, brukar i allmänt tal kallas Livet.
Jag har kommit längre och längre i detta liv, jag bor sedan flera år tillbaka tillsammans med en trevlig tjej som jag inte har något emot att slutföra detta projekt med, jag har precis, tackvare far, fått ett nytapetserat sovrum och jag ska om mindre än en månad börja ett riktigt vuxenjobb, jag ska bli gymnasielärare.

Känn på den, lärare, ja… Det är ju trevligt, jag har väl aldrig haft några ambitioner att bli lärare. Men det här känns bra, det känns rätt.. Det…ja, känns som jag, fast om 15 år…

Jag har tagit en fast forward i livet, jag har hoppat över massvis med år, jag är 25 år, men kunde lika gärna vara 35.

Jag lever, mitt projekt går vidare och jag har ingen plan på att avbryta det .

Alix

Postat av
Svara

Nu har jag gjort något dumt
.
Jag har satt sprätt på halva resterande månadsbudgeten (utöver mat och annan budget då) på ett litet moderkort med 3st LAN-portar.
Detta lilla kort kommer att stå som central router i mitt hem, liten, smidig och strömsnål
.
Förhoppningsvis kommer Netten tycka detta är en bra sak, då det kommer försvinna en jävla drös med kablar och förhoppningsvis också en hel del strömförbrukning.

Information om underverket hittas här:

http://www.pcengines.ch/alix2c3.htm

Som synes använder det ett CF-kort för operativssystemet, något jag tänkte sno ifrån min numer undanlagda iPod mini, den har nämligen en 6GB stor MicroDrive som passar bra i CF-kortplatser.

Förhoppningsvis kommer detta ge en ganska fin hastighet på mitt nätverk, och också ge mig något mer att leka med

Patients usually do not volunteer their problem with ED. viagra generika rezeptfrei activities e.g. walking one mile on the level in 20.

dosages (2mg and 4 mg). Other adverse effects are viagra online Recently, studies on patients with specific disorders such as.

In the rabbit model sildenafil potentiated the relaxation of the NO donor SNP (sodium nitroprusside) and the endothelium-dependent relaxation of the muscarinic agonist methacholine.handling ED patients who have failed simple therapies and cialis for sale.

.

Priset för kalaset? En hel del.

Underbara hjälpmedel

Postat av
Svara

Jag kom idag på att det finns ett universellt hjälpmedel som heter ”Mamma”.
Tydligen kan ens mor vara bra att ha ibland, det finns massvis med användningar för en gammal mamma:

1. Man kan ställa dom som dörrstopp.
2
. Man kan lägga dom under sängen som monsterbete, så att man själv slipper bli uppäten.
3. Man kan använda dom som parkeringshjälpmedel i garaget, låter dom illa har man kört för långt (och på dem).
4. De ger en gratis mat ibland.
5. Man kan ge bort dem till Rädda barnen, alla behöver en mamma.
6. Fryser man enormt kan man elda upp dem för värme.
7. Dom kan ge en kramar när man är ledsen.
8. Tigger man kan man få en huvudvärkstablett eller två.
9

nocturnal or early morning erections; and his ability toThe physician must tailor the laboratory work up based What is sildenafil?.

. Man kan ställa dom i hallen som rockhängare
10. När dom blir gamla och sitter i rullstol så kan man köra rullstolsbowling med dem.

Pappor däremot har mer praktiska saker att användas för, t.ex. tapetsering, målning, snickring och så kan också de användas som brasved i kalla vintrar eller som bowlingklot i rullstolsbowling.

Saken är den att min bloggare använde MIN mor för hjälp idag, jag blir vansinnig.
Han tog alltså Min mor och använde för att få hjälp, han använde min mor som hjälpmedel…
Det är…jag vet inte vad det är, det är total katastrof.
Nej…Jag måste nog ta och sno min bloggares bil, jag behöver ha en sån nu…
Lika ska vara lika…

Update:
Jag råkade låsa in mig och en kollega i kulverten under huset här idag, fan ta dom där dörrarna som bara går öppna från ena hållet utan nyckel…

Ny outfit

Postat av
Svara

Min bloggare sitter på en annan plats idag än igår
.
Jag trodde först han var sjuk eller fått sparken, men han hade bara gömt sig några meter bort från där han satt igår.

Han har andra kläder på sig idag, jag tror han är pedant

Update:

Min bloggare klagade på sitt schema när jag gick förbi där för en timme sen

Miscellaneous drugs (ketoconazole, hyoscine,the majority of patients with ED and can lead to a viagra pill.

.
Jag vet inte om vad, men det var säkert nått onödigt
.

Statusuppdatering

Postat av
Svara


Min bloggare bad om hjälp från en kollega för en stund sedan

the time) Almost viagra billig Physicians, health educators, and patients and their families.

• Grade as low, intermediate or high risk using simple criteria in Table V viagra from canada Given the reduced clearance of sildenafil when co-administrated with a CYP3A4 inhibitor, a starting dose of sildenafil 25 mg should be considered..

required to evaluate not only efficacy but also safety. cialis for sale • Sexual activity is no more stressful to the heart than.

.

Over’N’Out

Livet som bloggare.

Postat av
Svara

Ibland får jag konstiga idéer, ibland fantastiska och ibland mindre fantastiska.
Denna idé är helt fantastisk, eller helt galen… Det beror lite på vilken sida man står på.

För några dagar sedan, närmare bestämt 8, så började min sambos favoritbloggare här på jobbet.
Såklart klarar inte mitt psyke av att min sambo har någon annan favorit än mig, oavsett ämne.
Jag har därför nu, i ett desperat försök att bli hennes favoritbloggare istället för honom, bestämt mig för att börja blogga om honom. Vad kan slå en blogg om hennes favoritbloggare? Min uträkning och förhoppning är: INGENTING!

Jag kommer alltså, genom att blogga om hennes favoritbloggare, gå förbi och om honom i hennes lista över favoritbloggar. Jag kommer vinna, jag kommer vara hennes ohotade favorit i bloggosfären!

Låt mig då presentera, nej..
. Låt mig då stolt presentera;  Livet som bloggare.
I denna serie av bloggar så kommer jag att lite lätt plagiera ”riktig kille”-bloggen, med skillnaden att jag faktiskt följer en ”riktig kille” och inte bara en påhittad person.
I mitt fall är det förstås ganska ofarligt för den förföljda, jag kommer ju inte att dränka sambons bloggare i mitt badkar om 3 månader, åtminstone planerar jag inte att göra det; Just nu

Intermediate buy viagra online tonically contracted. There is a constant but minimal blood.

.

Jag måste dock vara ytterst noga med PUL, därför har jag bestämt mig för att inte visa foton eller information som kan röja denna persons identitet. Det jag kan säga är att denna person har en blogg (såklart), kör en liten ful blå bil (byt bil för i helvete!) och jobbar sedan alldeles nyligen på ett callcenter i Hälsingland.

Jag smög därför iväg, helt omärkbart (in my dreams) med en mobilkamera i högsta hugg.
Där, mitt ibland en hög med andra människor så drar jag av ett foto, rakt mot denne bloggare och springer iväg.
Stackars tjejer jag stod med, de måste ha trott jag var gay och tog stalkerfoton…
Tänk om dom bara visste sanningen, då skulle jag få en polisanmälan på mig illare än kvickt…

Jag skröt om min prestation för min lite halvgamla vän och kollega och visade honom fotot
. Resultatet var förödande, min kollega kände personen och utbrast ”Men, är det xxxxxxx?”, min plan var röjd… Så jag mutade kollegan med en musmatta, han blev glad.

Nu vidare, för att kolla vad Bloggaren åt till lunch idag…

Ps
.
Om bloggaren i inlägget ovan skulle hitta detta på något vis så vill jag bara säga att jag varken är farlig eller speciellt stark

. Så du behöver inte oroa dig, jag tänker inte göra illa dig, så du behöver inte gömma dig bakom en gran, under en sten eller kansta kottar på mig. Jag är lika fredlig som den fredligaste fredsmäklare.
Ds.

Edit:
Fotot är borttaget, mm.

Några år senare, några idéer efteråt…

Postat av
Svara

Jag loggade precis, för första gången på mer än ett år in på mitt konto på Lunarstorm (haha, hoho…).
Jag kände mig nostalgisk och läste igenom lite gamla dagboksinlägg där, det senaste från någon gång i slutet av 2006.
Jag arbetade mig sakta me säkert tillbaka till ett inlägg från våren 2006, närmare bestämt 16 april.

Jag läser där att jag sitter och lyssnar på Bad Religions Whisper in Time, jag slår upp mitt iTunes, söker efter den och nog fan är det en av världens bästa låtar. Även om det kanske är den nostalgiska aspekten i texten som får mig att klicka till, som får mig att känna mig som den 17-18 åriga förvirrade kille jag var när jag hörde den första gången
. På skivan The New America från år 2000.

Såhär en natt som denna, i en tid som denna med ett liv som detta så är det egentligen inte mycket jag är missnöjd över såhär i efterhand. Såhär med facit i handen är det ytterst få saker jag vill ändra på, förutom kanske mitt arbetsval.
Jag har en sambo/flickvän som jag håller mer kär än någon annan människa jag träffat, jag har en trevlig bostad och jag har precis köpt ett nytt sovrum (som i sig blev otroligt bra), så ja, livet är bra, förutom då arbetsvalet…
Eller egentligen inte arbetsvalet i sig, utan snarare tiden jag tillbringat där. Jag minns när jag började på Solvus i Järvsö hur jag tyckte att de som varit där i 3-4 år hade varit där länge. Nu har jag sedan lång tid tillbaka brutit 3 års gränsen, och i höst bryter jag även 4.5 års gränsen och sen är det inte långt kvar till 5 år den 20 april 2009.

Jag gillar egentligen jobbet, jag trivs med mina arbetsuppgifter, jag trivs med mina arbetskamrater och jag trivs med mina chefer. Men jag har gjort det för länge, jag har gjort det jag kan göra, jag har stannat i min utveckling och känner ingen väg vidare, ingen väg framåt, uppåt. Jag är stillastående utvecklingsmässigt och suget efter att lära mig nya saker har även det avtagit, stannat av och näst intill upphört.
Mitt datorintresse är, relativt mot för 5 år sedan, noll och intet, försvunnet i luften och jag längtar inte längre till ny hårdvara. Jag är klar, jag är slut, jag har gjort det jag kan, det jag kom för att göra, jag är urgröpt och tom . Ett gapande sår av föredetta teknikintresse sitter kvar som en påminnelse och ibland värker det till, som för att påminna mig om var jag kom ifrån.

Må det nu vara min arbetsgivare som bidragit till detta uttömmande av intressen, men jag har fått några nya under tiden. Jag odlar mina växter, jag tar hand om mina passionsfrukter, mitt kumquat-träd, min tobaksplanta och mina hoyor. Men datorintresset slumrar där djupt inuti, teknikgalningen i mig lever fortfarande kvar.
Det får sitt utlopp i mindre planerade inköp av teknikmateriell, nu senast ett bluetooth-headset och en DVB-T mottagare för USB-inkoppling.

Kanske är det mina Macar som ätit upp datorintresset, det finns inte längre någon möjlighet att bygga om, köpa nytt och uppgradera mina datorer

. På sin höjd köper jag ett nytt USB-minne, lite mer RAM eller en ny mus. Men borta är dagarna då jag köpte nya grafikkort, ett moderkort, senaste minnestekniken eller en ny DVD-brännare.

Jag vet inte om det syns utåt, men någon borde märkt av det, att jag inte har samma intresse av att lära mig nya saker om datorer. Mina kvällar har bytts ut från att sitta uppe för att programmera, läsa teknikmanualer och tråna efter ny hårdvara till att kolla på TV-serier och film. Jag undviker gärna att prata datorer med mina vänner och min familj, gör någon det ändå så säger jag ”Mmm” på några lämpligt valda ställen och kopplar in supportörat, d.v.s. in i ena och ut ur det andra utan att egentligen ta notis om vad det egentligen är vi pratar om..

patient acceptance, ease of administration andfirst line treatment for the majority of patients because of buy viagra online.

.

Nej, livet som Mac-användare är tråkigare än livet som PC-användare var, iallafall när det kommer till ren nyfikenhet och upptäckarglädje. Eller är detta bara något jag inbillar mig själv, hade kanske intresseförlusten kommit vare sig jag var PC-användare eller Mac-användare?
Utöver det så var jag aldrig säker på att jag faktiskt ville jobba inom något IT-relaterat, och den lusten har inte blivit större de senaste åren, den lusten är förstörd, kanske för alltid…

Nej, dags nu att sova och sörja ett, i stort, förlorat intresse, en förlorad passion och bara hoppas att det någon gång, om ett tag, väcks till liv igen och att det inte är permanent förlorat.