Ni får ursäkta den enorma mängd text det blev…jag flög iväg lite, kanske i ett sista försök att undvika arbetet denna sista dag på bygget. Men, läs ni som orkar, helst på er rast då det är dumt att läsa detta massiva textstycke på arbetstid.

Så är det efter 4.5 år äntligen dags att säga det jag så länge haft ett behov av att få säga till er okända och kända medarbetare, till företaget och till mina arbetskamrater på Netgear-supporten.
Jag tänker säga adjö, farväl och lycka till i era respektive framtider och hoppas att våra vägar korsas någon gång igen i ett senare skede.

Jag ska nu styra näsan och mitt liv mot Gävle och John Bauer  gymnasiet där jag ska uppta en karriär (?) som gymnasielärare, så har ni ungar i  15-16årsåldern som funderar på att söka till IT-programmet på John Bauer i  Gävle så är det, till vis del, jag som kommer ansvara för att förstöra dem för all framtid
. Jag antar att ni på något sätt då helt enkelt får motverka denna effekt på bästa vis, vilket detta vis är kan jag tyvärr inte säga. 

Detta nya jobb slängdes på något vis rakt i knät på mig utan att jag egentligen var beredd på det, och jag är inte en sådan människa som kan gå ifrån en chans livet gett mig utan att ta emot och följa  tråden som lagts ut . Kanske finns där en skatt i andra änden, kanske finns det total katastrof? Det får jag ta reda på, det _måste_ jag ta reda på.

Jag väljer helt enkelt att bryta mig ifrån den sedan länge invanda stigen som jag gått på alltför länge nu.

Jag blev någon gång för länge sedan tillsagd av en lärare att jag skrev på ett vis som var lämpat för krönikor och kåserier och att jag inte skrev lämpligt för rapporter, formella brev eller uppsatser.

Jag gillade väl aldrig riktigt denna lärare annars, men  just denna kommentar har jag tagit med mig i ryggsäcken de senaste åren. Som ett resultat av detta så kan jag nu inte hålla mig från att skriva ett lite längre tackbrev än vad som är kutym eller historiskt sett normalt på detta företag.

Jag har nu filat, slipat och polerat på detta tackbrev sedan ett par veckor tillbaka i bakdelen av mitt huvud och desto närmare vi har kommit till dagen jag väntat på så länge, desto läskigare har framtiden känts och brevet blivit svårare och svårare att hålla nere till några få korta rader. Jag har skjutit det framför mig, undvikit det och helst inte velat tänka på det alls, men nu är jag då så tvungen att få ner det. 

Det jag vill, med detta enorma brev, är egentligen bara att tacka det fåtal personer som gjort tiden på denna plats uthärdbar och  stundtals riktigt trevlig
. De som på något vis förgyllt min vardag och gjort de dagar jag träffat på dom speciella
. Det är egentligen bara de människor jag kom på direkt som listas här, är du inte med så betyder det inte nödvändigtvis att jag har något emot dig

.

Vi kan börja med mannen med dom tusen historierna, de absolut starkaste groggarna och dom knäppaste idéerna. Mannen som supit omkull mig fler gånger än jag vågar erkänna, herr Anders Kavla.

Vidare vill jag såklart tacka mina direkta arbetskamrater, Mr Layer3-Switch Stefan Nyman, historiebräckaren Mikael Wallin, Tony, ”Are your laptop connected”-PeO och alla andra som kommit och gått under åren.

Jag måste också tacka människan som gett mig något att kolla på under mina turer till köket, vårt absolut största Carola-fan som jag tyvärr inte får träffa idag då hon inte är här. Företagets långa. ursnygga, modellflicka och mottagaren av ett par mindre välplanerade telefonsamtal från en onykter Johan Bogg: Ida Fredriksson.

Min bror och mor är såklart inkluderade redan i tankegången för detta mail och skulle kunna gå osagda, men det har ju alltid varit trevligt att ha lite familj på bygget.

Nej, det finns säkert fler jag skulle vilja tacka, avhälsa eller på något vis ge en liten hint om att de gjort min dag här lite ljusare, lite bättre och bidragit till att jag stått ut här i 4.5 år. Vissa lämnade företaget tidigare än jag (Helena Alnevall), vissa har glömts bort och vissa försöker jag desperat att svabba bort från mitt minne (Milton).

Nej, dags att runda av, jag svävar iväg för mycket som alltid. En otrevlig ovana jag har när jag skriver saker, jag brukar spreta iväg åt fler håll än vad som är vettigt och det slutar med något som närmast kan jämföras med en stor trasselboll av spaghetti.

Detta mail kommer också publiceras på min blogg, http://bogg.blogg.se/ , där ni också kommer kunna läsa om mina framtida eskapader, mitt nya jobb och min (eventuella) saknad av denna myrstack.

Jag tänkte från början gömma ett hemligt meddelande i texten på detta mail, men den idéen lämnar vi och jag säger det rakt ut (med en stor glimt i ögat): S**** you guys, I’m going home!

Ni når mig i framtiden på johan@bogg.nu