I vanliga fall är jag kanske den sista att erkänna det men på senare tid har jag mer och mer kommit till insikt att mitt inre liv är väldigt varierat. Jag går ibland in i total ”skit i allt”-läge blandat med lite ”ensam är stark” och därav bara vill peka finger åt hela världen och skrika ”Skit på er, skitskallar!” och bryta kontakten med allt och alla (moget, javisst). Ibland svänger jag in i en ”Nej, lämna mig inte”-period där alla kontakter jag har plötsligt blir väldigt viktiga för mig. Ibland är jag i det hela mer melankolisk och anser att hela världen bara skulle vara mycket bättre utan mig…

Vad om något som kan få mig att svänga så kraftigt i humöret? Dels har jag ganska mycket saker som rör sig inom mig bara ändå, och ibland är det helt enkelt triggad av musik. Jag kan i ena sekunden lyssna på Disturbeds cover av Shout, Muse – Uprising eller någon annan låt med mer tryck i och känna att alla världen kan fara och flyga . Någon minut senare lyssnar jag på något annat och känner eufori över mina sociala kontakter eller totalt nere någonstans.

Detta, att bli så triggad av musiken, är något som alltid har funnits där men jag har mer kopplat det till ”Nu känner jag så här och jag känner igen mig i musiken”, medan det kanske till istället är tvärtom, att jag känner så p.g.a. musiken.
Jag har alltid varit lätt att påverka känslomässigt genom rytmen, pumpet eller lugnet i en låt, men på senare år har texter mer och mer börjat ”connecta” med mig, något jag förr bara såg som en bisak i det stora hela…

Så, säger jag något dumt någon gång, eller olikt mig, eller uttrycker något som jag kanske normalt inte skulle göra

. Fråga vad jag lyssnar på för musik för tillfället, så finns nog svaret där .

Just nu är jag dock tvärtom, nu söker jag en låt som kan sätta ord på precis det jag känner, och jag tror jag hittade den… Känslan? ”Ni kan dra åt helvete varenda en av er”.