Idag tog då treorna på John Bauergymnasiet i Gävle studenten och dagen var fylld av jubel, skrik, skratt, gråt och kramar när studenterna för, vad som kan komma att bli, sista gången var en samlad grupp. Nu skall varje individ ut i sitt eget liv, sin egen framtid och sina egna planer. Skolsystemets tyglar håller bara kvar i det fåtal personer som faktiskt tänkt lägga några år till av sitt liv på att studera vidare på högre nivå
. Framför dem väntar bara livet, arbete och sedan där väldigt långt fram på horisonten också pensionen. För mig är det nu sju år sedan jag tog studenten och gick ut i, vad som skulle komma att bli, mitt sista sommarlov. Jag minns så väl känslan av att slippa skolan, slippa de dryga lärarna, de tråkiga lokalerna och den hemska skolmaten. Jag blundar och jag minns mig tillbaka till studentdagens morgontimmar, då jag och en handfull av mina klasskamrater tågade genom skolans korridorer sjungandes sånger om de andra klasserna, småfulla som vi var så verkade allt så mycket härligare. Vi sprang ut på skolgården, knöt upp klassföreståndarens cykel i ett träd och skrattade gott ända tills sagda klassföreståndare visade vad han tyckte om sprattet. Mina minnen för den dagen slutar i att jag sprang omkring småfull på mina föräldars gård, lullande omkring med en oknäppt skjorta och ett glas fyllt av lättdrucket, vitt, vin.

Senare under sommaren, som vi sa var mitt sista sommarlov, så ordnade min far jobb åt mig i Gävle där jag satt i ett par veckor och reparerade datorer, vidare därifrån sedan till lumpen där jag efter sex veckor blev hemskickad med papper där dom skrev något om att jag var tokig. Det ville jag inte riktigt hålla med om. Fortsatte mitt liv sedan med att plugga vidare i två år till systemtekniker, ett yrke jag fortfarande siktar på att någon gång i framtiden få. Vidare därifrån blev det jobb på en telefonsupport där jag vandrade mellan först sitta på Dells support och efter några turer slutade med att sitta på Netgears support i ganska precis 4 år. På något vis där så fick jag ett jobb på John Bauergymnasiet i Gävle som IT-lärare och där är jag nu, snart 8 månader senare, fortfarande är kvar

.

Jag har regelbunden kontakt med max två av mina gamla gymnasieklasskamrater, jag varken vet eller bryr mig speciellt om vad resten av dom gör ö.h.t. idag. Jag kommer knappt ihåg något jag lärde mig under gymnasiet och jag har fortfarande inte riktigt fattat varför i hela friden jag slösade bort ytterligare två år på att plugga efter gymnasiet. Men jag minns fortfarande känslan på studentdagen och känslan av att, för absolut sista gången, gå ut genom dörrarna på Torsbergsgymnasiet i Bollnäs.

Mitt råd till er som tog studenten är att ta denna sommar för vad den är, ert sista sommarlov. Er sista chans innan vuxenskapet och antagligen den absolut bästa tiden i hela ert liv. Ni kommer se tillbaka på denna sommar och de senaste veckorna som bland de skönaste stunderna i er ungdom och antagligen i hela ert liv. Bra minnen kommer ni alltid samla på er, men fantastiska minnen är svårare att få. Så gör det bästa av denna tid, och resten av era liv.

Lev länge och väl, JB-studenter 2009!