”Radioactivity is in the air for you and me
Radioactivity discovered by madame curie
Radioactivity tune in to the… Kraftwerk”

Mådde inge vidare, aja, efter ett Antal magnecyl så gick det över och jag tog mig ut ur lägenheten vid 19-tiden för att gå ner på stan och kolla..

Jag väljer allt för ofta det säkra, det osäkra skrämmer mig bort från eventuellt val, även om det valet skulle vara det riktiga, det mer humana och det mer rogivande.
Men utan större ansträngning väljer jag det säkra, snälla, valet och vardagen fortsätter som alltid. Inget fel i vardagen, men ibland känns det som om att man vill något mer med sitt liv, inte bara sitta här på samma stol, i samma lägenhet, dag ut och dag in.

Tänk om det någonstans där bakom det där osäkra vägkrönet, bortom de osäkra valen och svåra tiderna finns en annan verklighet, mycket bättre än denna
. Tänk om det någonstans där bortom tid och rum finns en samling sköna känslor som svallar över, rinner över ens kropp och vidare mot evigheten, drar iväg mig till ett nytt, säkert, ställe.
Nej, för mycket om, alldeles för mycket tänk om, det är bättre med att vara nöjd med det man har och inte låta sig rivas iväg varje gång någon förändring står för dörren. Alla val man får välja, alla kval man får genomlida bara för att man är oerhört osäker på vad man själv vill göra av sitt liv, sina pengar och sin fritid.

Ibland händer dock att man tar det där osäkra, sämre, valet bara för att man på något vis fått för sig att det valet är mycket roligare, mycket bättre, än det där säkra man brukar välja. Nu var det dock några år sen sist, men det händer ibland att man bara slänger sig på nya saker, även om ”ibland” just i den meningen inte är mer än ett fjuttigt ”oftast inte”.

Glada dagar springer just nu förbi, kantade med jobbiga uppgifter. Jobbet kallar varje dag, och på kvällen hamnar man ensam i en tyst, liten och väldigt tom lägenhet. Där sitter jag och ruttnar samtidigt som jag skyller på mig själv för att aldrig vågat ta steget ut i den stora fria världen, och det stora osäkra där bortom.

Vid närmare eftertanke så har jag nog allt jag behöver, allt jag egentligen någonsin kommer behöva. Men den lilla materialisten i mig säger, eller rent ut sagt skriker ”Köp mer, köp mer! Mer, mer, mer!” och den lilla osäkra personen som döljer sig nånstans i det mörka dunklet skriker ”Men, tänk om? Hur skulle det ha blivit om? Vad skulle hända om?”.
Men jag väljer att gömma och glömma dessa små röster och faktiskt genomlida dagens bestyr, jobbet och allt där runtomkring. Mest för att jag faktiskt, nånstans där djupt inne, är så oerhört nöjd med tillvaron just nu…. Men tänk om…..

Nu sitter man här och har planer på att riva upp rötterna totalt och flytta till östersund, flickan ska plugga och jag min lilla toffel följer såklart med.
Ganska mycket tankar går runt i huvudet, bland annat om det verkligen är en sån bra idé att säga upp sig från jobbet här och flytta dit bara för en tjej, nog för att man varit tillsammans med henne i över 3 år, men det känns ändå väldigt skumt att flytta ifrån allt man har här, en lägenhet vi har haft nu i bara 3 månader, och totalt kommer ha bott i 5 månader i när vi flyttar.

Jag funderar på att plugga där, ännu mer datorrelaterat, men exakt vad vet jag inte, vi får hoppas att det löser sig. Likaså med jobb, det finns ett företag där uppe jag har kollat in och ska satsa på att söka jobb hos.

Men ja, tänk om allt skiter sig?"

17 Januari, 2005:

"Vintern, som ska vara vit, är i år grön… Kanske inte helt sommargrön, men gräsmattor syns mer än de ska, de fläckar fryst vatten som finns är Is.
Jag såg lite snö igår när jag gick till jobbet när jag genade genom en skog, det var inte mycket men det fanns där, ungefär i storlek med 3st A4-ark.

När man tänker tillbaka på sina barnårs vintrar så verkar dom på något vis mycket vitare än de vintrar som har varit de senaste åren. Visst, man kanske minns fel, eller att minnet förvrider hela allti
hop bara för att få en trevligare bild av hur ens barndom såg ut . Under inga förutsättningar var det iallafall så här varmt mitt under vintern.

Nog för att våren nu börjar nalkas de närmsta veckorna, men än är det långt kvar tills man kan börja cykla och gå i t-shirt utomhus. Cykla brukar börja göra någon gång runt v.10 men i år flyttar jag till Östersund ett bra tag innan dess, så nu i år får nog cyklandet vänta ett tag och jag får sitta hemma och drömma om den friska vinden mot ansiktet.

Kalla mig konstig, men jag gillar cyklandet och gör det mer än gärna, jag får i stort sett rysningar när jag tänker på hur mysigt det är att cykla en fin vårdag och verkligen känna hur den lilla kyla som finns kvar i luften slinker in genom håligheter i tyget som tröjan och den tunna jackan är gjorda av. Ut i naturen efter gamla skogsvägar och sen efter ett tag komma hem igen, alldeles utmattad av cyklandet men ändå så otroligt nöjd.

Nu är det förstås 3.5 år sen jag gjorde en sådan cykeltur förra gången, då min flickvän har tagit upp allt för mycket tid, och jag tillbringar den hellre med henne än på en cykel ute i skogarna. I alla fall tror jag att så är fallet, men när man sitter så här med flickvännen ett tretiotal mil bort så börjar känslorna av tomhet återkomma och nostalgin sätter sig på hjärnan som saknaden av en förlorad vän .

Utan de vänner som kommit och gått genom årens dagar, vissa mer saknade än andra och vissa otroligt mer djupt nergrävda och glömda, så skulle nog inte vardagen vara så rolig längre. Nu ska man flytta ifrån alla man känner och förhoppningsvis hitta några nya vänner där uppe i Jämtland. Jag är inte precis världens socialaste person eller ens speciellt socialt begåvad, men det brukar lösa sig ganska bra då jag faktiskt, ibland, är ganska lätt att ha att göra med.

Hur och varför tiden går framåt, vart vi är på väg och vart vi har varit.
Fundera och känna efter, skriva ner och kontemplera, på distans bevaka världen utanför.
Nej, det fungerar inte så, min poetiska ådra är ytterst tunn,
Själen inte djupare än närmsta, nu frysta, vattenpöl.

Men viljan, och behovet, av att skriva ner något finns där,
sprider sig i kroppen, börjar som ett pirr och slutar i bokstäver.
Resultatet är, som så ofta förut, en osammanhängande text,
utan vare sig djup eller poetisk påverkan.

Men jag känner, och vet, att det är bra att försöka,
bra att kasta sig ut i det okända, att sätta sig här och skribera.
Nej, dags att fortsätta, att se sig om, se sig för.

"Återigen är det dags att sätta sig ner och skriva en liten text om vad som skall hända härnäst.
Livet susar som vanligt förbi utanför fönstret, där ute någonstans utan mig. Utan min inblandning eller min påverkan klarar det sig så bra själv.

Själv sitter jag fast innanför de fyra väggarna jag kallar min arbetsplats, med människor jag jobbat med i flera år. Nya människor kommer och går, men kvar är en handfull av oss som nu börjar närma sig veteranstatus

. Suset hörs däremellan rösterna, suset av ett liv som forsar förbi, flödar förbi och drar med sig allt man känner och släpper ner det någonstans där i världen utanför. Färger, ljud och lukter flyger förbi i en ilande fart och visar sig tillhöra någon person, någon händelse eller sak man ser.

Genom dagarna går en röd tråd, som vid de tillfällen man följer den klart bara leder till samma ställe där man började, sova, vakna, jobba, sova och så vidare tills livet är slut.
Hösten kommer och jag känner mig som alltid lika nöjd med livet, lika genuint nöjd, den bästa tiden på året börjar nu. När dagarna blir kortare, kallare och råare. När solen skiner mindre och mindre och kylan nyper tag i ens armar och tvingar en att ta på sig en långärmad tröja. När växter börjar vissna och luften känns frisk, där trivs jag.