Jag loggade precis, för första gången på mer än ett år in på mitt konto på Lunarstorm (haha, hoho…).
Jag kände mig nostalgisk och läste igenom lite gamla dagboksinlägg där, det senaste från någon gång i slutet av 2006.
Jag arbetade mig sakta me säkert tillbaka till ett inlägg från våren 2006, närmare bestämt 16 april.

Jag läser där att jag sitter och lyssnar på Bad Religions Whisper in Time, jag slår upp mitt iTunes, söker efter den och nog fan är det en av världens bästa låtar. Även om det kanske är den nostalgiska aspekten i texten som får mig att klicka till, som får mig att känna mig som den 17-18 åriga förvirrade kille jag var när jag hörde den första gången
. På skivan The New America från år 2000.

Såhär en natt som denna, i en tid som denna med ett liv som detta så är det egentligen inte mycket jag är missnöjd över såhär i efterhand. Såhär med facit i handen är det ytterst få saker jag vill ändra på, förutom kanske mitt arbetsval.
Jag har en sambo/flickvän som jag håller mer kär än någon annan människa jag träffat, jag har en trevlig bostad och jag har precis köpt ett nytt sovrum (som i sig blev otroligt bra), så ja, livet är bra, förutom då arbetsvalet…
Eller egentligen inte arbetsvalet i sig, utan snarare tiden jag tillbringat där. Jag minns när jag började på Solvus i Järvsö hur jag tyckte att de som varit där i 3-4 år hade varit där länge. Nu har jag sedan lång tid tillbaka brutit 3 års gränsen, och i höst bryter jag även 4.5 års gränsen och sen är det inte långt kvar till 5 år den 20 april 2009.

Jag gillar egentligen jobbet, jag trivs med mina arbetsuppgifter, jag trivs med mina arbetskamrater och jag trivs med mina chefer. Men jag har gjort det för länge, jag har gjort det jag kan göra, jag har stannat i min utveckling och känner ingen väg vidare, ingen väg framåt, uppåt. Jag är stillastående utvecklingsmässigt och suget efter att lära mig nya saker har även det avtagit, stannat av och näst intill upphört.
Mitt datorintresse är, relativt mot för 5 år sedan, noll och intet, försvunnet i luften och jag längtar inte längre till ny hårdvara. Jag är klar, jag är slut, jag har gjort det jag kan, det jag kom för att göra, jag är urgröpt och tom . Ett gapande sår av föredetta teknikintresse sitter kvar som en påminnelse och ibland värker det till, som för att påminna mig om var jag kom ifrån.

Må det nu vara min arbetsgivare som bidragit till detta uttömmande av intressen, men jag har fått några nya under tiden. Jag odlar mina växter, jag tar hand om mina passionsfrukter, mitt kumquat-träd, min tobaksplanta och mina hoyor. Men datorintresset slumrar där djupt inuti, teknikgalningen i mig lever fortfarande kvar.
Det får sitt utlopp i mindre planerade inköp av teknikmateriell, nu senast ett bluetooth-headset och en DVB-T mottagare för USB-inkoppling.

Kanske är det mina Macar som ätit upp datorintresset, det finns inte längre någon möjlighet att bygga om, köpa nytt och uppgradera mina datorer

. På sin höjd köper jag ett nytt USB-minne, lite mer RAM eller en ny mus. Men borta är dagarna då jag köpte nya grafikkort, ett moderkort, senaste minnestekniken eller en ny DVD-brännare.

Jag vet inte om det syns utåt, men någon borde märkt av det, att jag inte har samma intresse av att lära mig nya saker om datorer. Mina kvällar har bytts ut från att sitta uppe för att programmera, läsa teknikmanualer och tråna efter ny hårdvara till att kolla på TV-serier och film. Jag undviker gärna att prata datorer med mina vänner och min familj, gör någon det ändå så säger jag ”Mmm” på några lämpligt valda ställen och kopplar in supportörat, d.v.s. in i ena och ut ur det andra utan att egentligen ta notis om vad det egentligen är vi pratar om..

.

Nej, livet som Mac-användare är tråkigare än livet som PC-användare var, iallafall när det kommer till ren nyfikenhet och upptäckarglädje. Eller är detta bara något jag inbillar mig själv, hade kanske intresseförlusten kommit vare sig jag var PC-användare eller Mac-användare?
Utöver det så var jag aldrig säker på att jag faktiskt ville jobba inom något IT-relaterat, och den lusten har inte blivit större de senaste åren, den lusten är förstörd, kanske för alltid…

Nej, dags nu att sova och sörja ett, i stort, förlorat intresse, en förlorad passion och bara hoppas att det någon gång, om ett tag, väcks till liv igen och att det inte är permanent förlorat.

Pissregn, det slår mot fönsterbrädan, skvätter upp på fönstret och skymmer sikten ut.
Himlen är grå, fåglarna, människorna och solen har gömt sig…Pissväder
.

Det är söndagen den 3 augusti, och vädret suger stenhårt.
Sommaren känns som om den är slut, det varma vädret som var bara några dagar sedan känns avlägset och lite som en glömd vän sedan förut.
I detta helvetesväder skall vi bege oss på en resa, en resa som kom att ändra mitt liv, min framtid och mitt sätt att se på andra människor. Nej, nu ljög jag, det enda resan ändrade egentligen var sovrummet, min syn på andra människor är samma som vanligt, d.v.s
. att enskilda individer kan vara vettiga, människor i grupp är disorganiserade, dumma och ivägen.

Åter till vår resa.

Vårt mål var IKEA i Valbo utanför Gävle. med motvind, blåst och en släpvagn tog vi och riktade våra näsor mot Gävle.
Väl framme märkte vi att något närmare halva gävleborgs befolkning hade samma söndagsplaner. Det kryllade av förvirrade människor som rörde sig helt i motsats till en flock fåglar, d.v.s. utan synbart mål eller struktur, ett totalt kaos helt enkelt. Där var det gummor som körde över småbarn med vagnar, gubbar som gick i vägen för irriterade, nykära, ungdomar och sånna där typiska barnfamiljer som bara skriker, låter illa och är i vägen. Fan ta dom, kan dom låta oss handla våra möbler i fred?

Vi tar en varsin gul lånepåse och tar en tur i butiken

. Första stationen är sovrumsavdelningen för att be en stackars anställd att bygga upp en plocklista åt oss. Det blir mycket att knappa in på den stackars datorn.
Vidare går vårt äventyr, alltid vidare, allt djupare in i IKEA-butiken, vi plockar på oss bäddset, kuddar, täcke och lampor. Framme vid kassan väljer vi att kalla dessa småsaker en första tur och vi betalar och går ut.
Sedan kommer äventyrets andra etapp, nämligen maten, det är dags att äta lunch.
Samma förbannade barnfamiljer, tanter och gubbar sprang omkring och var ivägen, kön var en mil lång och när vi väl kom fram ville dom ha pengar av en också. Jävla svin…

Hursomhelst så höll sig det förbannade vädret i sig även på vägen hem. Med en resårbotten (Svaneholm 160cm) vilandes ovanpå resten av möblerna åkte vi hemåt i tokregnet… Låt mig säga att det mesta var dyblött när vi kom hem…

Samma jävla helvete som vanligt att bygga ihop allt. Hemma var vi vid 16-tiden och jag började genast bygga ihop allt…21:45 var allt klart… närmare 5 timmar av helvete .
Tur att resultatet blev bra, annars hade jag dödat någon…

Bilderna får tala för sig själv, tapeterna skall bytas ut

.

Sängen från dörröppningen:

Rakt in från dörren, rummet är ”kattgodkänt” som Ernst säger:

Från skrivbordet i hörnet: