"Hallå?" hör jag i mitt huvud, "Hallå? hallå!" upprepas det igen
.
Nu är det kört, nu är det rökt..
. Det har äntligen hänt, det många har väntat på, alternativt har trott redan har hänt.
Jag har blivit tokig, jag har tappat greppet totalt, det är bara kapitulera och vika in för galenskapen.
Jag börjar fundera hur jag ska hantera det här, hur ska jag ska berätta för omvärlden att jag nu passar på psyk.
Hur kommer Netten att ta det här, kommer hon att skratta åt min bisarra nyhet, eller blir hon inte det minsta förvånad?
Kommer jag mötas av en lätt axelryckning, en suck eller t.o.m
. ett skratt?

Nej, jag vet inte, jag klarar nog inte av att berätta för omvärlden att jag hör röster, det blir för jobbigt.
Jag har redan mina bördor som det är, jag har kort stubin, jag klarar inte av sociala tillställningar och jag blir en skitdryg "allvetare" när jag är full. Ska omvärlden acceptera mig med ännu en börda?

"Hallå? Hör du mig?" kommer det igen…

Jag stirrar på mitt headset som ligger 30cm framför mig, kollar i Avaya och ser med fasa att någon sitter och väntar på mig
. Mitt sammanbrott var inte så imminent som jag först trodde, jag är inte galen!
Jag tar sakta upp headsetet och lyssnar..

. Det är ingen där, den stackars själen har gett upp.

Jag suckar lite åt vårt telefonisystem, surfar in på vårt loggsystem och letar efter en kund att hjälpa som kompensation för den som jag nyss förpassade till ensamheten.