I min, vår, bostad utspelar det sig just nu ett krig. Ett rasande krig med mig på ena sidan och min fiende på den andra.
Jag har förklarat krig och jag vägrar backa, jag vägrar kapitulera eller ta till reträtt. Jag ska vinna, hur mycket det än står på spel
. Hur många fötter jag måste trampa på och hur många gånger jag än ska anfalla så ska jag förgöra dom.

Jag pratar givetvis om en av guds äckligaste skapelser, tvestjärten

. De har tagit över min balkong, de bor under blomkrukorna, i balkonglådorna och under "konstgräsmattan" som är utrullad där. De kryper omkring och ser så självgoda ut, de riktigt tigger om att bli utrotade . Rena rama Starship Troopers-scenariorna utspelar sig där ute på min balkong, människa mot insekt, intelligens mot instinkt, vinnare mot förlorare.
Till min hjälp har jag två vapen, dels en blanding av grönsåpa, t-röd och vatten, den andra den röda Radar som är speciellt för krypande otäckingar som tvestjärtar, silverfiskar och spindlar. Med hjälp av dessa insektsvärldens atombomber ska jag vinna, jag ska återerövra min balkong, jag ska utrota jävulskapet.

Offrena är för tillfället uppe i ett antal tiotal, fler ska det bli vad tiden lider
. Nu ska jag återvända till fronten, jag ska ta med mig min radar-burk och döda lite fler nattdjur . Ni ser, dom är nämligen nattaktiva dom jävlarna, något som gör dessa äckliga hemskheter bara ännu hemskare, ännu mer otäcka och minst sagt uräckliga.

TILL ANFALL! TA INGA FÅNGAR, IHJÄL MED INSEKTSDJÄVLARNA!

"Hallå?" hör jag i mitt huvud, "Hallå? hallå!" upprepas det igen
.
Nu är det kört, nu är det rökt..
. Det har äntligen hänt, det många har väntat på, alternativt har trott redan har hänt.
Jag har blivit tokig, jag har tappat greppet totalt, det är bara kapitulera och vika in för galenskapen.
Jag börjar fundera hur jag ska hantera det här, hur ska jag ska berätta för omvärlden att jag nu passar på psyk.
Hur kommer Netten att ta det här, kommer hon att skratta åt min bisarra nyhet, eller blir hon inte det minsta förvånad?
Kommer jag mötas av en lätt axelryckning, en suck eller t.o.m
. ett skratt?

Nej, jag vet inte, jag klarar nog inte av att berätta för omvärlden att jag hör röster, det blir för jobbigt.
Jag har redan mina bördor som det är, jag har kort stubin, jag klarar inte av sociala tillställningar och jag blir en skitdryg "allvetare" när jag är full. Ska omvärlden acceptera mig med ännu en börda?

"Hallå? Hör du mig?" kommer det igen…

Jag stirrar på mitt headset som ligger 30cm framför mig, kollar i Avaya och ser med fasa att någon sitter och väntar på mig
. Mitt sammanbrott var inte så imminent som jag först trodde, jag är inte galen!
Jag tar sakta upp headsetet och lyssnar..

. Det är ingen där, den stackars själen har gett upp.

Jag suckar lite åt vårt telefonisystem, surfar in på vårt loggsystem och letar efter en kund att hjälpa som kompensation för den som jag nyss förpassade till ensamheten.

I helgen (d.v.s. under påskhelgen) så köpte jag på mig en begagnad iBook på 500 rykande Megahertz.
Ett fartmonster på sin tid, d.v.s. 2001, men idag inget annat än en pappersvikt för många människor.

Jag valde dock att inhandla denna av en gammal bekant sedan svunna tider och var glad över att ha en liten 12" dator igen (min förra iBook dog nämligen en skum död för snart 2 år sedan).
Hur som helst så fungerade denna lilla dator jättebra, jag tog med mig den in i badrummet och lyssnade på musik, jag hade den brevid min kära 24" iMac och IRC:ade från den. Jag gosade med en och jag hade allmänt trevligt med den. Nej, inga obskyra sexakter med oskyldig teknik, sluta tänk sådanna tankar.
.
. nähä. . det var alltså bara jag, förlåt då.

Hursomhelst så slog det mig på måndagen att 500MHz kanske var i minsta laget, så jag tog min skruvmejsel, min lödpenna och en lampa. 4.5 timme senare startade iBooken så fint upp i 600MHz.

Den fungerade faktiskt över förväntan i denna enorma hastighet, den susade fram och visade mig hemsidor marginellt snabbare än tidigare. Så jag beslutade mig att denna lilla iBook skulle bli ett fint tillägg under min TV-bänk som webserver.

Så jag installerade Debian på den, slängde in Apache2 och lite andra vettiga saker (fail2ban var t.ex. väldigt viktigt att installera). Nej, nu är det fikonspråk här, jag ska försöka hålla denna blogg på normalsvenssonnivå och därför helt enkelt inte blanda in massa tekniska termer…

Låt oss säga såhär, tydligen var inte 6-7 år gamla iBooks tillverkade eller designade för att överleva att köras för fullt i 12-16 timmar med locket stängt. Stackarn brändes sönder…

Min lilla iBook överlevde alltså i mindre än en vecka i min ägo…typiskt…

Nu säljer jag iallafall delarna från kadavret på Tradera och hoppas få ihop mer än vad jag la ut på att köpa den.

Vad det var för andra saker som svider?
Jag hade skjorta idag, hela dagen..

. Jag har skavsår på mina bröstvårtor, det känns som någon har slitit av dom och klistrat dit dom igen. Jag tänker numer dissa skjorta, för alltid…

Slumpmässig tanke:
När jag fyller 30 (om 5 år) så vill jag ha en luftballongsfärd.

Bild på en släkting till min numer avlidna iBook:

Vi har då samlats här idag för att säga farväl till vår vän iBook G3.
Vår kontakt med iBook G3 var kort men intensiv,
vi kompletterade varandra på ett bra sätt.
Jag gillar att lyssna på musik och du gillade att spela den.
Jag gillade att surfa på websidor och du visade dem gärna.

Tyvärr så var inte alla våra intressen så kompletterande
Jag gillade att löda, du gillade inte att bli lödd i
Jag gillar värme, tyvärr så avled du av den

Farväl iBook G3, du kommer bli ihågkommen som den dator jag ägt kortast tid.

Donationer till iBookens begravning skickas via paypal till johan.bogg (at) gmail.com

I förrgår, 14 mars, så fyllde jag år, 25 stora år…

Jag måste då, helt inspirationlöst måste sägas, skriva ner lite vad som hänt sedan dess och såklart också vad jag faktiskt fått i present.

I fredags var det såklart tårta och fika som gällde, där var förutom sambon också mina föräldrar, mina tre bröder, min syster och en av brors arbetskamrater. Var en sorts avart av en marsipantårta som gällde, med krossad banan, vit choklad, grädde och vit marsipan
. Kallas snövit på cafét/konditoriet nere på stan och var faktiskt riktigt god.
Vi hade rätt trevliga diskussioner och kom in på en person som jag tänkte blogga om vid senare tillfälle, vi kan kalla honom "Platsbristmästaren", även om den titeln inte stämmer då det snarare är hans utnyttjande av platsen och att han aldrig verkar ha några problem med platsbrist (och om han har, så löser han det rätt snabbt).

Hursomhelst så fick jag under dagen ett Kumquat-träd av mina föräldrar och av sambon fick jag en tröja, och av svärmor (om vi kan kalla henne det) så fick jag en t-shirt som tyvärr var för liten så den fick vi byta.
Sambon förklarade det hela med "Johan var för fet", men det vet jag inte riktigt om jag håller med om.

På jobbet hade Helena sprungit och samlat ihop småmynt hos mina kollegor och byggt ihop ett långt "halsband" av div. olika saker som hölls fast med tejp

. Storebror hade givetvis bidragit han också och mitt i allt så satt det därför en portionssnus…

På lördagen gick jag och bytte tröjan (jag var ju tydligen för fet) och på kvällen så kom Helena och hade med sig en present som de tydligen hade samlat ihop till bland vänner, bekanta och släkt…
Presenten? Ett Bonsai-träd, jag gillar plantor och växter av alla de slag så det var faktiskt riktigt uppskattat.
Senare kom också Kavla och med honom såklart den oundvikliga festen, vid 00:35 eller så hade vi förfestat klart och det var dags att dra till krogen på stan. Halsbandet utsattes  för en länsning och för pengarna inhandlades en Xider på Sport In (eller vad det nu heter) här på stan. Tack för cidern allihopa som var med och samlade, den var god!

Kumquat-trädet (kasst foto, men jag har tyvärr ingen kamera):

Bonsaien (nu gäller det bara att hitta ett ställe där den kan stå utan att dö):
Knäppt från en urusel vinkel från vad jag misstänker ska vara baksidan av bonsaien

Så sitter jag här i en lägenhet som verkar lite kallare, lite mindre levande, än vad den gjorde igår.

Jag sitter i ett badrum, brevid ett badkar fyllt med varmt, ångande, vatten och jag fryser. Något är inte som det ska vara, jag känner en förkylning komma dragandes genom kroppen, en infektion, inflammation eller kanske t.o.m. en infestation av min kropp
. Den sista tror jag förvisso inte speciellt mycket på, men något är det som kryper här i mina blodådror i dagarna. Huvudet värker, jag har yrsel och jag fryser. Tänderna drar sig åt alla möjliga håll och kanter i desperata försök att flytta sig undan mina svällande bihålor.

Det känns som små, små, sandkorn faller ner för min hals och fastnar när jag sväljer. Inte så att det gör ont eller ens är i vägen speciellt, men det känns, det irriterar.

Idag är det alla hjärtans dag, en av våra alla överkommersialiserade anledningar att fira kapitalismen
. Tillsammans med jul och det nymodiga påfundet "halloween" som vi så fult importerat från USA istället för att fira våran egen variant, som vi haft i tusen år, om inte mer… Men, åter till Alla hjärtans dag.

Jag föll för frestelsen, jag föll för samhällets tryck. Jag skickade en krukväxt (!) till min kära Anette, tillsammans med en liten, liten, låda choklad

. Hela kalaset gick på 395kr, men det är hon värd min Anette (vilken tur jag har att hon aldrig läser denna "blogg" ändå).
Fick jag något av henne eller någon annan? Inte vad jag märkt, inte vad jag vet.

. . Jag måste nog fortsätta min resa i framtiden för att ta reda på det

Lustiga saker detta, skriva, det kräver någon slags rytm, någon sorts inspiration.
I ren desperation skriver man ner något oinspirerat, man redigerar, skriver och redigerar igen och fortsätter så.

Tillslut sitter man där med tiotusen olika versioner av samma text, allt lika tafatt och värdelöst.
Texter ska flyta ur ens fingrar som vatten ur kranen, men allt för ofta så är det mer att likna med ketchup ur en ketchupflaska. Stötvis kommer det stora sprut, allt för mycket för att hantera och bearbeta, allt för mycket för att få till någon sorts vettig, sammanhängande, sträng av flödande text…Eller var det ketchup?

Jag är född krönikör sa en gång en lärare till mig efter en inlämnad arbetsuppgift . Mitt sätt att skriva passar inte officiella PM eller formella brev. Nej, de passar sig en krönikör som skriver häftiga betraktelser om livet i övrigt

.
Jag mår bra när jag skriver, utlopp för slumrande känslor, glömda idéer och dolda frustrationer.

Nej, inspirationen kommer inte idag, det märker jag redan nu, denna text blir helt enkelt inte bra. Jag redigerar, omformulerar och,nu , resignerar..
Jag återgår till mitt jobb, till min skärm och till resten av mitt liv.

sitter vi här, på världens kanske mest krystade dag.
Nu ska här handlas, firas och delas ut klappar utan att någon egentligen frågar sig varför eller till vilken nytta.
Vi ifrågasätter inte behovet eller ens skäligheten i att köpa julklappar till allt och alla.
Jag nöjde mig själv i år att ge bort en trisslott, en snusdosa, fjärrkontrollerade strömbrytare och en äggkokare.
Billigt och bra och min jul gick på totalt 450kr, något som för mig känns som en alldeles för hög summa bara det.
Inte då för att jag anser att mina nära och kära inte är värda så mycket jag kan ha råd med, jag anser bara att det inte finns något behov av att ge dom det på denna årets mest kommersialiserade dag. Känslan av att man gör något speciellt för personen i fråga förstörs på något sätt.

Handlarna gnuggar händerna och smilar fult åt tanken att julen kommer i år igen, liksom förra året kommer julen obevekligen i slutet av december och saker Skall säljas till speciella julpriser (som egentligen inte är ett dugg olika mot priserna i t.ex
. juli).

Nej, mitt förslag, eller min variant, av ett julfirande är följande:

1. Nöj er med en mysig familjemiddag, en hederlig julmiddag går bra där, med prinskorv, janssons, köttbullar, sill, skinka och allt vad det kan vara. Ät er mat, slappna av, luta er tillbaka i stolarna och bara njut av en tyst och lugn eftermiddag.

2 . Strunta i så stor mån som möjligt i julklappar, dessa ställer ändå mest till massvis med stress och om mottagaren inte vet vad dom får i förhand är det stor risk att göra dem besvikna. Eller försök om möjligt köpa dessa under en lång period och inte ihophetsat de sista veckorna före jul.

3. Ha inget klart schema med aktiviteter eller hur dagen skall fortlöpa, eventuella julklappar delas ut när man vill, man ger och man tar och försöker få alla att må bra och trivas. Samma med maten, alla får hjälpa till och göra sin specialitet. Är det någon som inte tycker om ansjovis i sin janssons, gnäll inte, gör två!

4
. Alkohol har inget med en mysmiddag att göra, strunta i snapsarna och byt ut starkölen mot lättöl eller julmust,

. Ni slipper då tjafset om vem som ska skjutsa hem vem och ni slipper, förhoppningsvis, bråk över petitesser som lätt ter sig som enorma samtalsämnen när alkoholen börjar göra sitt.

5. Ät inte ev . förrätt, varmrätt och efterrätt rakt av, ta det lugnt mellan varje mål, småprata och ha det trevligt och mysigt, detta förhöjer stämningen något enormt.

6. Stressa inte upp julpynt, julgran, julbelysning och julgardiner bara för att du vill ha dom uppe, sätt upp det ni tycker är fint. Ni märker antagligen själv när gränsen för anständighet är passerad, när ni märker detta så tar ni bort Hälften av allt så är ni på en lagom nivå.

Men detta är bara riktlinjer för Mig, alla får såklart fira julen på det vis de själva tycker är trevligast, men själv vägrar jag kategoriskt att aktivt ta del i detta vansinne som infinner sig år efter år. Jag får av någon, för mig, okänd anledning väldigt skumma blickar när jag uttrycker mina känslor över julen. Trångsynta människor finns det gott om, och tydligen är julen väldigt helig för flera av dessa, något jag inte förstår men, så väl jag kan, försöker att acceptera.

Min lägenhet har alltid varit en fristad för julen, minimalt med julpynt och det enda som den använts till under julafton har varit en tillflyktsort för att ta sig iväg från skiten som breder ut sig runtomkring i Sverige.