Jag kom idag på att det finns ett universellt hjälpmedel som heter ”Mamma”.
Tydligen kan ens mor vara bra att ha ibland, det finns massvis med användningar för en gammal mamma:

1. Man kan ställa dom som dörrstopp.
2
. Man kan lägga dom under sängen som monsterbete, så att man själv slipper bli uppäten.
3. Man kan använda dom som parkeringshjälpmedel i garaget, låter dom illa har man kört för långt (och på dem).
4. De ger en gratis mat ibland.
5. Man kan ge bort dem till Rädda barnen, alla behöver en mamma.
6. Fryser man enormt kan man elda upp dem för värme.
7. Dom kan ge en kramar när man är ledsen.
8. Tigger man kan man få en huvudvärkstablett eller två.
9

. Man kan ställa dom i hallen som rockhängare
10. När dom blir gamla och sitter i rullstol så kan man köra rullstolsbowling med dem.

Pappor däremot har mer praktiska saker att användas för, t.ex. tapetsering, målning, snickring och så kan också de användas som brasved i kalla vintrar eller som bowlingklot i rullstolsbowling.

Saken är den att min bloggare använde MIN mor för hjälp idag, jag blir vansinnig.
Han tog alltså Min mor och använde för att få hjälp, han använde min mor som hjälpmedel…
Det är…jag vet inte vad det är, det är total katastrof.
Nej…Jag måste nog ta och sno min bloggares bil, jag behöver ha en sån nu…
Lika ska vara lika…

Update:
Jag råkade låsa in mig och en kollega i kulverten under huset här idag, fan ta dom där dörrarna som bara går öppna från ena hållet utan nyckel…

Jag loggade precis, för första gången på mer än ett år in på mitt konto på Lunarstorm (haha, hoho…).
Jag kände mig nostalgisk och läste igenom lite gamla dagboksinlägg där, det senaste från någon gång i slutet av 2006.
Jag arbetade mig sakta me säkert tillbaka till ett inlägg från våren 2006, närmare bestämt 16 april.

Jag läser där att jag sitter och lyssnar på Bad Religions Whisper in Time, jag slår upp mitt iTunes, söker efter den och nog fan är det en av världens bästa låtar. Även om det kanske är den nostalgiska aspekten i texten som får mig att klicka till, som får mig att känna mig som den 17-18 åriga förvirrade kille jag var när jag hörde den första gången
. På skivan The New America från år 2000.

Såhär en natt som denna, i en tid som denna med ett liv som detta så är det egentligen inte mycket jag är missnöjd över såhär i efterhand. Såhär med facit i handen är det ytterst få saker jag vill ändra på, förutom kanske mitt arbetsval.
Jag har en sambo/flickvän som jag håller mer kär än någon annan människa jag träffat, jag har en trevlig bostad och jag har precis köpt ett nytt sovrum (som i sig blev otroligt bra), så ja, livet är bra, förutom då arbetsvalet…
Eller egentligen inte arbetsvalet i sig, utan snarare tiden jag tillbringat där. Jag minns när jag började på Solvus i Järvsö hur jag tyckte att de som varit där i 3-4 år hade varit där länge. Nu har jag sedan lång tid tillbaka brutit 3 års gränsen, och i höst bryter jag även 4.5 års gränsen och sen är det inte långt kvar till 5 år den 20 april 2009.

Jag gillar egentligen jobbet, jag trivs med mina arbetsuppgifter, jag trivs med mina arbetskamrater och jag trivs med mina chefer. Men jag har gjort det för länge, jag har gjort det jag kan göra, jag har stannat i min utveckling och känner ingen väg vidare, ingen väg framåt, uppåt. Jag är stillastående utvecklingsmässigt och suget efter att lära mig nya saker har även det avtagit, stannat av och näst intill upphört.
Mitt datorintresse är, relativt mot för 5 år sedan, noll och intet, försvunnet i luften och jag längtar inte längre till ny hårdvara. Jag är klar, jag är slut, jag har gjort det jag kan, det jag kom för att göra, jag är urgröpt och tom . Ett gapande sår av föredetta teknikintresse sitter kvar som en påminnelse och ibland värker det till, som för att påminna mig om var jag kom ifrån.

Må det nu vara min arbetsgivare som bidragit till detta uttömmande av intressen, men jag har fått några nya under tiden. Jag odlar mina växter, jag tar hand om mina passionsfrukter, mitt kumquat-träd, min tobaksplanta och mina hoyor. Men datorintresset slumrar där djupt inuti, teknikgalningen i mig lever fortfarande kvar.
Det får sitt utlopp i mindre planerade inköp av teknikmateriell, nu senast ett bluetooth-headset och en DVB-T mottagare för USB-inkoppling.

Kanske är det mina Macar som ätit upp datorintresset, det finns inte längre någon möjlighet att bygga om, köpa nytt och uppgradera mina datorer

. På sin höjd köper jag ett nytt USB-minne, lite mer RAM eller en ny mus. Men borta är dagarna då jag köpte nya grafikkort, ett moderkort, senaste minnestekniken eller en ny DVD-brännare.

Jag vet inte om det syns utåt, men någon borde märkt av det, att jag inte har samma intresse av att lära mig nya saker om datorer. Mina kvällar har bytts ut från att sitta uppe för att programmera, läsa teknikmanualer och tråna efter ny hårdvara till att kolla på TV-serier och film. Jag undviker gärna att prata datorer med mina vänner och min familj, gör någon det ändå så säger jag ”Mmm” på några lämpligt valda ställen och kopplar in supportörat, d.v.s. in i ena och ut ur det andra utan att egentligen ta notis om vad det egentligen är vi pratar om..

.

Nej, livet som Mac-användare är tråkigare än livet som PC-användare var, iallafall när det kommer till ren nyfikenhet och upptäckarglädje. Eller är detta bara något jag inbillar mig själv, hade kanske intresseförlusten kommit vare sig jag var PC-användare eller Mac-användare?
Utöver det så var jag aldrig säker på att jag faktiskt ville jobba inom något IT-relaterat, och den lusten har inte blivit större de senaste åren, den lusten är förstörd, kanske för alltid…

Nej, dags nu att sova och sörja ett, i stort, förlorat intresse, en förlorad passion och bara hoppas att det någon gång, om ett tag, väcks till liv igen och att det inte är permanent förlorat.

Pissregn, det slår mot fönsterbrädan, skvätter upp på fönstret och skymmer sikten ut.
Himlen är grå, fåglarna, människorna och solen har gömt sig…Pissväder
.

Det är söndagen den 3 augusti, och vädret suger stenhårt.
Sommaren känns som om den är slut, det varma vädret som var bara några dagar sedan känns avlägset och lite som en glömd vän sedan förut.
I detta helvetesväder skall vi bege oss på en resa, en resa som kom att ändra mitt liv, min framtid och mitt sätt att se på andra människor. Nej, nu ljög jag, det enda resan ändrade egentligen var sovrummet, min syn på andra människor är samma som vanligt, d.v.s
. att enskilda individer kan vara vettiga, människor i grupp är disorganiserade, dumma och ivägen.

Åter till vår resa.

Vårt mål var IKEA i Valbo utanför Gävle. med motvind, blåst och en släpvagn tog vi och riktade våra näsor mot Gävle.
Väl framme märkte vi att något närmare halva gävleborgs befolkning hade samma söndagsplaner. Det kryllade av förvirrade människor som rörde sig helt i motsats till en flock fåglar, d.v.s. utan synbart mål eller struktur, ett totalt kaos helt enkelt. Där var det gummor som körde över småbarn med vagnar, gubbar som gick i vägen för irriterade, nykära, ungdomar och sånna där typiska barnfamiljer som bara skriker, låter illa och är i vägen. Fan ta dom, kan dom låta oss handla våra möbler i fred?

Vi tar en varsin gul lånepåse och tar en tur i butiken

. Första stationen är sovrumsavdelningen för att be en stackars anställd att bygga upp en plocklista åt oss. Det blir mycket att knappa in på den stackars datorn.
Vidare går vårt äventyr, alltid vidare, allt djupare in i IKEA-butiken, vi plockar på oss bäddset, kuddar, täcke och lampor. Framme vid kassan väljer vi att kalla dessa småsaker en första tur och vi betalar och går ut.
Sedan kommer äventyrets andra etapp, nämligen maten, det är dags att äta lunch.
Samma förbannade barnfamiljer, tanter och gubbar sprang omkring och var ivägen, kön var en mil lång och när vi väl kom fram ville dom ha pengar av en också. Jävla svin…

Hursomhelst så höll sig det förbannade vädret i sig även på vägen hem. Med en resårbotten (Svaneholm 160cm) vilandes ovanpå resten av möblerna åkte vi hemåt i tokregnet… Låt mig säga att det mesta var dyblött när vi kom hem…

Samma jävla helvete som vanligt att bygga ihop allt. Hemma var vi vid 16-tiden och jag började genast bygga ihop allt…21:45 var allt klart… närmare 5 timmar av helvete .
Tur att resultatet blev bra, annars hade jag dödat någon…

Bilderna får tala för sig själv, tapeterna skall bytas ut

.

Sängen från dörröppningen:

Rakt in från dörren, rummet är ”kattgodkänt” som Ernst säger:

Från skrivbordet i hörnet:

Jag är sjuk, och då menar jag sjuk på mer än ett sätt. Ni ska få höra vad jag menar om en liten stund, men först lite bakgrundshistoria. Här kommer då lite av de privata saker jag så högt proklamerade att jag aldrig, aldrig, skulle skriva om på den här bloggen
. Jag ber om ursäkt, det var inte meningen, jag bröt mitt löfte, jag är en dålig människa.

För ca fyra veckor sedan, på en fredag, så hade jag en illasinnad finne i mitt öra, då jag i normalfallet sover med öronproppar (för att slippa bli störd av oljud när jag sover), så ställde detta till en del problem för mig . Öronproppshelvetet gick ju inte in!
Med beslutsam hand förde jag därför in en tops i örat och förstörde satskapet, haha, där fick den jäveln!

Detta har senare visat sig vara ett dåligt beslut…

Någon dag senare hade jag rejält ont i örat, och kände, när jag försiktigt kände efter med ett lillfinger, fullt med små sår och sårskorpor i örat. Tanken "Detta kräver desinfektion!" gick genast genom huvudet. Fram med bomullstuss och Desivon, dränkte tussen i Desivonet och stoppade in tussen i örat . Ha, där fick de enerverande små skitarna som valt att härja i mitt öra!

Visst, det var säkert bra tänkt, men när så torsdagen kom och jag vaknade nästan helt utan hörsel på vänster öra och en bortdomnad känsla i vänster kind så började oron stiga i min kropp. Jag tryckte ner känslan i mina djupaste gömmor och försökte ignorera det, det skulle bli bättre…Det blir ju alltid bättre, eller?

För att göra en lång historia kort, och för att komma till poängen med hela detta inlägg, så kan vi säga att jag nu gått igenom två antibiotika-kurer, haft skumma droppar i örat och fortfarande inte hör speciellt bra på vänster öra!
Jag har också sedan den senaste veckan haft halsont, hostat, haft huvudvärk, varit yrslig och haft frossa… Kort sagt, jag har blivit jävligt förkyld!
Så, nu kan vi fortskrida till vad som egentligen var meningen med detta blogginlägg, att berätta de andra aspekterna på vilket vis jag är sjuk.

När jag då ligger här i min säng och skriver detta inlägg, fullt påklädd, inlindad i ett täcke, och fryser, skakar och knappt kan svälja riktigt… Vad tänker jag på då?
Jo, jag ligger här och känner mig dålig, har dåligt samvete, för att jag inte är på jobbet…
Jag ligger alltså här, och kan knappt maka mig upp ur sängen, och jag känner mig dålig för att jag inte är på jobbet och är en duktig arbetare?

Jag är inte bara sjuk fysiskt, jag måste ju för guds skull också vara gravt skadad psykiskt. Jag sätter alltså mitt arbete före min hälsa så till den grad att jag får dåligt samvete den första gången jag är hemma sjuk på fyra år? Jo, jag var hemma en torsdag för 2 veckor sedan också för att örat jävlades något enormt, men det är samma sjukperiod.

Jag måste fundera på hur det fungerar egentligen, varför jag känner mig illojal för att jag är hemma en gång, när jag faktiskt mådde så illa på väg hem från jobbet i måndags att jag spenderade de första 100-150m hem gåendes brevid cykeln istället för att cykla

. Eller att jag, igår, när jag var på sjukhuset gick hela vägen hem för att jag inte orkade sätta mig på cykeln. Att jag sov 3 tmmar på eftermiddagen igår för att jag mådde skit, eller att jag däckat ihop i soffan/sängen de flesta kvällar jag kommit hem från jobbet den senaste veckan…

Nej, jag får nog fundera över hur pass sjuk man kan vara och fortfarande gå till jobbet, jag kan inte hålla på och arbeta när jag mår skit av någon obskyr anledning som jag inte ens själv vet om…

Jag hostade förresten upp en stor slemklump, vill någon köpa den så kan ni maila mig…

Jag kryper fram, jag drar mig själv längst marken i en allt segare fart

. Framåt, framåt, bara lite mer framåt. Men tyvärr kommer jag aldrig fram till målet jag har satt upp, tyvärr ser jag aldrig den där eftersökta mållinjen vid horisonten. Jag pressar mig framåt, jag sliter, kämpar och gråter av utmattning.
Jag började springande, löpande, skrikande som en kåt katt en vacker vårdag
.

Nej, nu tar vi det här igen, vi försöker få någon rätsida på det hela, men tyvärr verkar den räta sidan bli avig även idag. 

Det är fredag, sista dagen i veckan och det märks i hela ens ting, det är segt, närmast stillastående som dagen passerar framför ens ögon . Kolleger, klockor och allt runt omkring rör sig med en förundransvärd seghet. Att något kan vara så pass statiskt fast det faktiskt rör sig?

2 timmar, en evighet, en onsdag har passerat, en fredag är som fyra onsdagar, segt, smörigt och förjävligt.
Jag pratar givetvis där om relativa hastigheter, en onsdag är snabb, en fredag inte lika mycket.
Desto längre veckan går, desto segare blir det av någon för mig oförklarlig, men antagligen helt menlös, anledning.
Man kan se det hela som en gunga som man sakta snurrar upp runt sig själv, runt, runt och runt igen i en tät spiral
. På måndag snurrar man, på tisdag snurrar man, sakta sakta, men med allt mindre varv, lite snabbare, lite snabbare.
När man då på onsdagen till slut släpper den så accelererar den upp, snurrar upp sig själv i en enorm fart tills all kraft tar slut och det går saktare och saktare. Det är torsdag, gungan snurrar med allt lägre hastighet, saktare, saktare. Det blir fredag och gungan har stannat, den står still, fysiken har sagt sitt.
.
. tiden har stannat…