Jag vet att det var länge sedan jag sist skrev här

. Jag har haft fullt upp, har arbetat om dagarna och varit död om kvällarna
. Allt i mitt privata liv har tagit en paus och stannat upp. I min hjärna har världen utanför varit fryst i sitt tillstånd, orörligt, imobiliserat av min ovilja att ta tag i saker utanför jobbets inträngda sfär. I årets mörkare månader brukar jag trivas, fast i år gick jag i dvala. Tyvärr stannade inte världen utanför upp som jag upplevde det, utan den har fortsatt utan mig. Mina växter har förtvinat i sina krukor, ovilliga att leva vidare utan min konstanta vård och uppmärksamhet. De gröna skogar som täckt mina fönster har istället, sakta men säkert, bytts ut mot bruna fallna löv och döda träd. Bloggen har inte uppdaterats alls sedan sommarens sista dagar, legat i dvala liksom sin ägare. Men på samma sätt som det gröna skottet skjuter ur en av balkonglådorna så vaknar även jag till liv
. Jag ser mig om och ser ljus. Det är ljust när jag kommer hem, det är ljust när jag åker till jobbet. Vilken skillnad mot för bara ett par månader sedan då mitt liv var i ett konstant mörker
.

Nackdelen med att pendla är just den, på vinterhalvåret lever jag i mer mörker än andra
. När jag kliver utanför dörren på morgonen, klockan knappt 06:30, så är solen fortfarande långa vägar bort. När jag börjar dra mig hemåt igen när jobbdagen är slut så visar solen inte heller sitt ansikte. Min värld är ett mörker, mitt liv är fast i ett konstant mörker och jag känner att det är natt. Min själ sover vidare fylld av melatonin och andra mörkeraktiverade signalsubstanser. Vinterdepressionen är ett faktum och min fritid är död.

Nu kommer då våren igen, stormande fram och solen visar återigen sitt ansikte, jag vaknar sakta upp ur min dvala och lusten att leva, att skriva och att ta sig framåt är här igen . Jag börjar så sakteliga bli hel, bli en del av världen utanför igen. Mina döda växter rensas bort från fönsterbrädorna, jag när de få jag har kvar till liv igen och grönskan tar sakta form i mitt liv igen. Mina fikusar tar sig sakta kraft att återuppbygga sin lövprakt och min passionsfrukt drar sakta men säkert nya skott till liv. Snart är prakten återfunnen och sommaren är säkerställd. Jag känner mig själv vakna och det jag ser är ljus…

Det var längesedan jag bloggade nu, jag skulle vilja säga att det beror på mitt stressiga liv och den brist av tid som följer av detta. Jag skulle vilja säga att jag haft dåligt samvete för att jag inte plitat ner något på min sida på länge och jag skulle vilja säga att jag saknat det
. Tyvärr så stämmer inget av dessa saker, jag bryr mig egentligen inte ett skit över att jag inte skrivit här på ett bra tag . Jag har förvisso ett relativt stressigt jobb och ingen ork att sätta mig ner och skriva saker på bloggen på fritiden, det är väl det enda av det ovanstående som faktiskt stämmer . Men den mest primära orsak till att jag inte skrivit på länge är att jag inte haft någon inspiration i kroppen

. Jag är en extremt inspirationsdriven människa, jag kan inte bara sätta mig ner och skriva saker på beställning. Inte ens det kortaste, enklaste, inlägg man kan tänka sig blir något av värde om jag gör det ”på beställning”. Så jag håller mig ifrån, ibland för länge, att skriva.

Nu börjar juletiden närma sig igen, lika stressfyllda människor som alltid springer omkring och trängs på stan. Jag mår illa när jag ser det, jag blir irriterad på människors dumhet och jag skulle helst av allt vilja plocka upp folk på stan för att bara ge dom en käftsmäll och skrika ”MEN SKÄRP DIG FÖR FAN!”. Det är hemskt att se att vi människor fastnar i en sådan masshysteri runt denna tid varje år bara för att det för ~2015 år sedan föddes en människa som senare kom att bli känd som Jesus. ”2015?” skriker ni, ”2009 är det väl!”. Nej säger jag, enligt fina små teorier så föddes jesus ungefär år 7 före kristus, han föddes alltså före sig själv. Är inte det gudalikt så säg.
Fast i år är själva julfirandet faktiskt inte så hemskt som det har känts tidigare år, jag ser faktiskt fram emot julafton för en gångs skull. Jag ser fram emot familjemiddagen och jag ser fram emot en relativt trevlig tid med mycket stearinljus och glögg på kvällen.
Julfirandet har antagligen sina rötter i vintersolståndet, åtminstone i norra delar av världen
. Som vanligt med kristendomen är den duktig på att implementera andra kulturers/religioners högtider i sig själv och få det att verka som deras egna högtider. Ta t.ex. allhelgona, som snoddes från kelterna av de kristna
. På samma vis kan jag tänka mig att kristendomen assimilerade det hedniska vintersolståndsfirandet. I vissa länder har t.o.m. kristendomen snott midsommarfirandet, där de firar Johannes Döpares dag istället (S:t John). Visst får det en att verkligen tycka om kristendomen när man vet att dom är så snabba på att sno åt sig andras högtider och göra dom till sina egna?

Så kommer då den tiden på året när en av mina stora passioner får gå igång igen. En av mina alla förälskelser som får mitt hjärta att göra små glädjeskutt och som är en av mina fixpunkter varje år.  Nu börjar en tid som kommer sträcka sig fram till någon gång i januari och eventuellt längre. Känslan slog mig som den första snön igår, när jag bevittnade just den första snön (för mig) för i år.. . Jag pratar inte om vintern, vilket jag inte har mycket för. Eller julen som med all sin stress, överdrivenhet och ultrakonsumtion faktiskt inte tilltalar mig mer än för julaftons familjemiddag. Jag pratar om en annan klassiker som hör både julen och vintern till. Jag pratar om glögg.

Förra året tror jag att jag konsumerade 10 olika sorters glögg, där årspremiären var med Blossas årgångsglögg för 2008. Som alla andra av Blossas årgångsglöggar så lämnade den mig inte oberörd, jag köpte genast ett par flaskor extra och njöt länge och väl av dom, i små små doser per gång. Liksom jag hade gjort året där innan, och året innan det och..
. Jag sörjer en stund dagen när sista koppen glögg dricks, förhandsbestämt som det är . ”Detta är den sista för denna gång, mer får jag dricka i höst”

. På samma vis gläds jag när säsongen för glögginmundigande börjar närma sig igen, mitt hjärta skiner upp vid tanken av att återigen få värma en kopp glögg och sätta mig ner och njuta av att jag är inomhus och inte i kylan utanför.

Årets premiär är nu, alldeles precis nu. Jag sitter här med en kopp av årets Blossa-årgångsglögg, d.v.s. Blossa 09 med smak av Clementin. Jag är glad, jag tar en liten mun glögg och jag njuter av smaken. Jag tar en till och känner mig glad
. Koppen som en gång var full är nu tom, jag däremot är full av njutning och glädjekänslor. Vintern närmar sig och det rör mig inte, bara min glögg är där med mig är jag glad.

Här kommer då första inlägget efter semesteruppehållet, ganska inspirationslöst och väldigt snabbt ihopslängt
. Mer kommer komma under hösten, det kan jag lova.

Jag sitter nu ensam i min lägenhet tillsammans med min söndagsångest, min vattenpipa och min kära, tvärdöva, katt
. Sambon är borta, hon åkte till london för att hälsa på sin syster. Jag känner den kalla kvällsluften krypa in genom den öppna balkongdörren. Jag känner igen kylan och jag känner igen lukten av luften

. Det är hösten som analkas . Marken har blivit kallare, sommarväxterna vittrar ner och dör, blomstern har avslutats och dikena överfylls av höstens blommor, renfanorna. Dessa modiga växter som står emot både kyla, korta dagar och näringsfattig jord efter sommarens blomsterprakt . På min balkong börjar tomaterna mogna, jordgubbarna skjuta sina sista skott och de ringblommor, lupiner, violer och allt annat som växt i mina balkonglådor börjat fälla sina blommor, sloka ihop på samma vis som hösttrötta människor gör och mörkret har fallit

. Nu närmar sig min absoluta favoritårstid. Mörkret och kylan bäddar för perfekta myskvällar med en varm kopp choklad, te eller kaffe. Semestern är slut för de allra flesta och arbetet har påbörjats, samhället återställs till sin normala gång. Slut är det med restauranger och butiker som håller semesterstängt. Caféer vid badplatser stänger igen och ägarna återgår till vad de nu gör under årets resterande 8-9 månader. Lyktor tänds efter vägar, stigar och motionsslingor, vädret blir lite hårdare och allt är bara underbart. 

Framtiden håller en fram en hel del saker åt mig och väntar på att jag skall komma och plocka. Där om två veckor har jag min andra uppkörning som förhoppningsvis också blir min sista. Jag skall ta körkort innan höstlovet, det har jag lovat både mig själv och min lillebror. För där under höstlovet skall jag och min lillebror ta oss till tyskland, ta vår årliga road trip som i år tyvärr blivit försenad gång på gång. Ännu närmare i tiden så skall jag imorgon hålla min första lektion med eleverna, IT-samordning tillsammans med en av våra treor. Jag har inte hållt i denna kurs tidigare och det ska bli ett äventyr i sig att hålla i den tillsammans med min nya kollega Martin.
Innan dess skall jag göra klart mina bekymmer på balkongen, stänga dörren som släpper in den kalla luften och ta med mig ett glas kallt vatten, en frukt och en bok och sätta mig i ett badkar fullt med varmt vatten
. Det skönaste jag vet, och den enda tidpunkten på dygnet jag känner mig helt tillfreds med mig själv. Sedan är det sömn som gäller, en sömn jag redan nu känner kommer bli månadens bästa.

Lev väl kära värld, ta det lugnt i höst och njut av varje sekund.

Jag är inte speciellt religiös av mig vilket antagligen har märkts på tidigare inlägg här på bloggen
. Jag ogillar hjärntvättade människor som med alla medel försöker sprida sin tro. Vara sig den tron nu är den kristna tron, judendom, islam eller buddism så ställer jag mig frågande till själva propagerandet för något som i stort inte känns som något annat än glorifierade sagor.
Ta t.ex. katolicismen som snarare är en hel institution här i världen, de har sitt eget lilla land (vatikanstaten), sin egen superledare (påven) och sina egna regler att följa
. Precis på samma vis är fundamentala islamister och judar till vis del toppstyrda, vare sig det är en Imam eller en Rabbin så håller dom fast i sina troende och ser till att de tror rätt och följer de seder som krävs

. Nej, nu var jag lite överdriven, påven har betydligt mer makt över det katolska folket än vare sig en Imam eller Rabbin har över de sina. Men vad jag vill komma till är att t.ex. katolicismen inte är något annat än ett glorifierat djävla försök till maktutövande på sämre vetande…

Jag säger inte att jag definitivt inte tror att det kan finnas någon "skapare" som planterat oss på jorden. Men jag vägrar då tro på att det är någon övernaturligt väsen som skulle vara så skilt från vår värld att han dels skulle vara allsmäktig och dels även evig. Vad gör då denna världen annorlunda än valfritt datorspel där vi, människorna, är herrar över datorspelens karaktärer? Vi har fri vilja svarar några, nej…Hur vet ni det? Kanske alla våra handlingar bara är klick på en gigantisk musknapp någonstans på andra sidan?

Nej, jag tror då definitivt inte på någon allenarådande "gud" som kan göra vad han behagar. Då ser jag det som mer troligt att världen skapades av ett par ungdomsutomjordingar som på en fyllefest råkade skvälpa ner lite dumma saker på jorden.. . Eller varför inte The Flying Spaghetti Monster (http://www.venganza.org/) när vi ändå pratar bisarra idéer?

Nej, nu har humanisterna kört igång årets bästa kampanj…Den heter Gud finns nog inte och finns att beskåda lite överallt. Här på webben närmare bestämt på http://www.gudfinnsnoginte.se
.

Jag känner att vi bör ta bort "Kristendomen" som huvudreligion i Sverige och eventuellt kanske sträcka oss så långt att säga att vårt samhälle är baserat på kristen moral. Även om det också låter lite fel…

Fram för agnosticism och ateism (där jag hör till den förra).

De tunga regnmolnen rullade sakta över landet, de spred sin last över ängar, skogar, åkrar, hus och vägar i ett hastigt tempo. Vattnet forsade ner längst trädstammar, rev med sig smuts, insekter och lavbitar. Ner i marken, genom de första lagrena av gräs,gamla löv och lös jord blandat med grus. Spolar bort och dränker maskar, insekter och spindlar
. Ger liv åt växtkrävande plantor och fuktälskande svampar. Jorden är mättad, överfylld av vätska, det kan inte ta emot mer. Pölar bildas, pölar där gamla löv och små grenar flyter på ytan, flytande iväg nerför vägar, ner i dagbrunnar och vidare till utloppet i älven en bit bort. Sommaren, den svenska sommaren, blöt och regnig men på något vis absolut underbar. Vi genomlever den varje år, vi klagar, vi skäller och åker härifrån på semester i länder på andra sidan jorden för att undvika regnet.

Men vi bor kvar, vi lever här, vi tillhör denna sommar och den bor i vår själ. Vi är en del av den precis som den är en del av oss och vår identitet. Vi svenskar, vi nordbor som älskar att klaga, älskar att vältra oss i missnöje men aldrig göra något konkret åt alla fel vi finner med vår värld. Vi gnäller, vi accepterar och vi går vidare. Aldrig sker det att vi ändrar, flyr eller bryter mönster. Vi är här och vi vet att det även finns ett ”där”

. Ett ”där” där det inte regnar lika ofta som solen skiner, ett ”där” där 7 månader per år inte regeras av mörker, kyla och ensamhet . Ett ”där” där vädret alltid är bra, där persikor, apelsiner och andra exotiska frukter kan växa i trädgården. Vi vet detta och vi drömmer om detta, men vi stannar kvar. Bor vi här för att vi älskar det, eller kanske för att vi älskar att ha något att klaga över. En biljett utomlands ligger bara några få tusenlappar bort, ett jobb i ett annat land är inte svårare att få än ett jobb här hemma, men vi stannar kvar, vi är, vi bor och vi älskar.

Sverige är landet lagom, vi har lagom mycket regn, lagom mycket sol, lagom mycket vinter och lagom mycket folk

. Vi älskar vårt lagom, och vi stannar kvar här för att vi själva bara är lagomt nöjda med det vi har.

Alla har vi vår alldeles egen personliga bibel. Den där boken som betytt något extra i ens liv, som förändrat hur vi ser på saker eller fått oss att tänka i banor vi aldrig tänkt i förr. För mig personligen är det Liftarens guide till galaxen som var och är den boken för mig. När jag läste den för första gången när jag var 15 år gammal så förändrade den mig, min humor och till viss del också mitt hopp på framtiden. Under åren har denna bok betytt mer för mig än många andra böcker. Med, för mig, klockren humor, extremt roliga skämt och en fantastiskt väldold, men samtidigt skarp kritik mot vår omvärld. Bara delar av början av boken visar att den är skriven som någon bokvärldens motsvarighet till punkrock. Mot samhället, mot vardagen, mot gällande regler och ologiska beslut och val av samhället i stort. Den börjar rakt av med att dissa vår världs cirkulation runt pengar, vårt beroende av monetära medel, tekniska mojänger och andra saker som "höjer" vår levnadsstandard. Douglas Adams var nog inte speciellt imponerad av den tidens och för all del nutidens besatthet av onödiga prylar. I hela bokserien klarar våra hjältar sig med ganska enkla saker som ett uppslagsverk, en handduk, en ordentligt bra attityd och ibland för Arthur en handväska. Med dessa enkla medel som största hjälpmedlena tar de sig från ena sidan av rymden till andra, reser i tiden vid flera tillfällen. stoppar krig och ser till att allt slutar otroligt bra (för alla utom de som för tillfället befann sig på jorden åtminstone).
Om nu dessa fiktionella hjältar klarar sig utan flashiga klockor, dyra bilar (även om de nu hade tillgång till universums mest avancerade rymdskepp), moderiktiga kläder och andra onödiga attiraljer så borde väl även vi kunna göra det?

Tyvärr är nog inte verkligheten så enkel, tar ni ifrån mig mina datorer, min telefon och mitt bredband så är jag inte längre något annat än en tom själ i en mänsklig kropp. Jag är tom, ensam och utan syfte utan mina kära ägodelar. Jag är väldigt beroende av mina små teknikprylar och jag är villig att erkänna det. Nej, detta var aldrig meningen att det skulle vara någon sorts analys av HHGTTG, utan ett blogginlägg om livet i allmänhet

. Så blev nu inte fallet och för detta ber jag om ursäkt.

Jag vill också säga att jag anser att rättighetsinnehavarnas idéer om att låta någon annan skriva den sjätte delen av HHGTTG är värdelös, illa planerad och en skymf mot minnet av Douglas Adams. Inte låter vi väl någon skriva egna uppföljare till Arthur C. Clarkes eller Asimovs böcker (eller gör vi kanske det?)
. Nä, det här känns inte bra. DNA är den enda, och ska vara den enda, som skrivit, skriver eller någonsin kommer skriva en del av Liftaren (nu kommer han ju aldrig skriva någon mer då han är död sen några år tillbaka). "And Another Thing…" ska den tydligen heta och skall publiceras i höst. Om vi tar titeln till Svenska så borde det enligt samma namngivningsprincip som den engelska titeln (ett citat från Kap.3 av Ajöss och tack för fisken) vara "Ett sista argument…". Jag är inte glad, inte det minsta lilla glad på något hörn i min själ eller kropp. Jag är sur, jag är förbannad och jag är otroligt sugen på att läsa vad denna skit kan komma att innehålla.

Jag får verkligen hoppas att författaren åtmistone till någon liten del tar pekpinnar ifrån det som ev . skulle ha kommit att bli en sjätte Liftarenbok, alltså "The Salmon of Doubt" som är en kompilation av Douglas Adams anteckningar från hans dator. Men även namnet på det som var på väg att bli en ny Dirk Gently-bok, men som det sas att Douglas Adams i stort ville göra till en Liftaren-bok istället.

Källa? http://news.bbc.co.uk/1/hi/entertainment/7619828.stm

Sommartider… Känn på det ordet, sommartider… Ett så fantastiskt ord att det skrivits låtar, dikter och t.o.m. filmer runt själva idéen av sommar. Kanske är det vår svenska vinter som gör att sommartid känns som ett så pass fantasiskt ord som det faktiskt gör. Jag skriver med stängda ögon, jag insuper luften från den öppna balkongdörren, känner den svala kvällsluften smeka mina bara armar, jag känner lukterna av syrén, hägg och klippt gräs. Jag hör barnen leka i lekparken på gräsmattan utanför
. I mitt inre går jag ut på balkongen, ser solen försvinna bakom grannhuset, ner över horisonten, vidare i sin färd.
Jag tar ett djupt andetag, fyller mina lungor med luften som är utanför, luften som är fylld av sommar, minnen och framtid.

Jag planerar sommaren, jag fröjdas över möjligheterna framtiden bär med sig och jag önskar att jag någon gång igen bara för en kort stund hittade den passion för cykling jag hade för många, långa, år sedan.
Jag känner att nu, i år, är rätt tillfälle att börja igen . Jag kommer ha så mycket underbar tid att göra av med under sommaren, tid som kan läggas på intressen, personlig utveckling och förbättring av personliga förhållanden och min sociala kompetens. Kanske är detta sommaren Johan blir som alla andra? Haha, nej, vi kanske inte ska förvänta oss mirakel.
Jag driver vidare i mitt inre, mot horisonten, jag ser blomstrande skogar och forsande älvar. Dansande barn och skrattande föräldrar, röda husknutar och människor på promenad. Jag ser hus som målas, bilar som lagas och pooler som fylls med härligt vatten. Jag känner värmen från solen i mitt ansikte, jag ser båtar på vattnet och skrattande familjer på utflykt. Jag ser nubbar som dricks i glada vänners lag, badande personer i varma insjöar och aklejor som blommar på gamla skogstomter. Jag ser Sverige i sin storhetstid, jag ser mitt kära land i den årstid det är som bäst

.

Jag öppnar äntligen sakta ögonen, jag ser min datorskärm, mitt skrivbord och mitt vardagsrum. Jag hör "What do you mean ’Flash Gordon is approaching?’", det är Queen
. Jag är hemma, instängd och alldeles ensam. Jag är inte del av sommaren, jag är utanför…Jag är jag.

Här sitter jag då igen, som så många höstar förr och känner att framtiden ligger för mig, att den finns där framme någonstans och bara väntar på att bli upptäckt

. Den bara väntar, gömmer sig och smyger iväg lite längre bort för varje steg jag tar.
Framtiden är som ett litet skyggt djur som gärna håller sig borta, en liten bit ifrån, precis där i ögonvrån men borta samma sekund som man vänder sig om.

Som en duktig, nej, förträfflig jägare har jag nu fått korn på spåret det lämnar, det leder någonstans långt bort. Det leder bort, bort mot en mörk dunge av farliga träd, djupa gropar och smala stigar utan belysning. Där någonstans bortom denna dunge gömmer sig framtiden och där någonstans gömmer sig mitt framtida själv.

Jag har förhoppning att finna en ljus, öppen och allmänt förträfflig glänta där på andra sidan, som ett avvik från det trista – ökenlika – som jag färdats igenom de senaste dryga 1650 dagarna av min framtidsjakt.
Grovt räknat är det nu det antalet dagar som passerat sedan jag för första gången satt mig ned och sa orden som kommer så naturligt för mig numer, utförde arbetet jag dagligen utfört och började slita sönder min hjärna för att verka så trevlig och tålmodig som möjlig, dag ut och dag in.
Arbetet som så många människor först och främst associerar med tristess, repetition och hjärndöd aktivitet. Dessa dagar kommer snart äntligen till ände, jag får fly, jag får sticka vidare på äventyr.

Ni har säkert räknat ut vid detta laget att den mörka dungen är en omskrivelse av den första tiden på ett nytt jobb, den första osäkra tiden då inget är vana, inget är mitt och inget är vardag. Dagar då allt är nytt, obekvämt och då varje dag är helt ny utan märkbart repetitivt mönster. Jag hoppas att jag tar mig igenom dessa dagar oskadd, tar mig igenom skogen och ut på min fantiserade öppning på andra sidan.

Jag hoppas att min glänta, alltså mitt arbete, min nya vardag och mina nya vanor är bra sådanna som ger mig lycka i många år framöver. Som inte efter bara någon vecka känns gammalt och förlegat, trist och överspelat, repetitivt och hjärndött . Nej, jag hoppas på stimulans, äntligen denna stimulans jag varit utan. Utnyttja den hjärnkapacitet jag har, utnyttja den till något annat än att leda hjärndöda människor på rätt väg i sin egen personliga lilla skog

. Där har de många gånger gått vilse och behövt lite hjälp, en liten puff åt rätt håll, eller i vissa fall en slägga i huvudet och bortforsling som en gammal grottman med sin kvinna. Dessa människor måste nu finna någon annan som kan leda dem rätt, som kan peka dem åt rätt håll och hålla ett hårt tag i släggan vid nödfall. Jag har avsagt mig ansvaret för dom, så nu får mina efterföljare, mina nuvarande kolleger, ta över ansvaret för de mina.

Jag ska skaffa bättre saker att göra. Med mig på mitt äventyr har jag min älskade sambo Netten, min starka (nåja) och stolta katt Vitis och en förhoppning om framtida lycka och i förlängningen en underbar glänta att kalla min egen.

Vad kan gå fel?

Jag har alltid projekt igång, något som snurrar, någon tanke som vill få fäste i mitt huvud, växa ut i händerna och bli färdigställt. Nu har jag tre projekt igång, ett vansinnigt projekt som hållt på i massvis med månader
. ett som precis startade och ett annat projekt som hållt på sedan jag föddes.

Det första och intressantaste projektet är mitt cykelbygge. Det började när jag i vintras fick tag på en jättefin ram, en tom ram utan något annat på förutom vevlager. Denna ram har sakta, ytterst sakta, vidarebyggts till en komplett cykel. Idag är det bara växelreglage, växelwire, sadel och handtag som fattas. Sedan är den komplett.
Priset för kalaset, exkl. ramen kommer hamna på några tusen, men det kan det vara värt för att ha något att pyssla med i ett par, eller snarare åtta, månader

.
Det andra, är mitt nya älsklingsprojekt som jag skrev om i förra inlägget, mitt Alix.
Igår fick jag skönheten, som jag direkt besludade med att borra hål i.
Två stycken 6.5mm hål, 36mm in ifrån bakkanten, 15mm upp från botten sitter nu centrumet för dessa hål på både vänster och höger sida.
Dessa hål skall fyllas med en RP-SMA-konktant för trådlösa nätverkskortet, och på dessa kontakter skall det sättas antenner. Jag vet inte varför, men jag skall göra denna burk till ett trådlöst monster.
Tyvärr har jag en tendens att överge projekt halvfärdiga, detta har hänt mer än en gång och kommer antagligen hända igen

Det tredje projektet, min riktiga långkörare, brukar i allmänt tal kallas Livet.
Jag har kommit längre och längre i detta liv, jag bor sedan flera år tillbaka tillsammans med en trevlig tjej som jag inte har något emot att slutföra detta projekt med, jag har precis, tackvare far, fått ett nytapetserat sovrum och jag ska om mindre än en månad börja ett riktigt vuxenjobb, jag ska bli gymnasielärare.

Känn på den, lärare, ja… Det är ju trevligt, jag har väl aldrig haft några ambitioner att bli lärare. Men det här känns bra, det känns rätt.. Det…ja, känns som jag, fast om 15 år…

Jag har tagit en fast forward i livet, jag har hoppat över massvis med år, jag är 25 år, men kunde lika gärna vara 35.

Jag lever, mitt projekt går vidare och jag har ingen plan på att avbryta det .