Jag tänkte börja det här inlägget med en liten historielektion för er som inte känt mig så länge att detta redan är kända fakta. Om det nu är någon som läser detta och jag inte skriver för mig själv, vilket i och för sig inte spelar någon större roll då jag skriver för mig själv och inte för andra.

Men, iallafall. Under gymnasietiden så spenderade jag väldigt många timmar per år, för att inte säga per vecka, med att cykla, springa eller på annat vis röra mig. Dels för att det var ett utlopp för den överskottsenergi jag faktiskt satt på då, och dels för att det var ett av få tillfällen där jag kände lugn i min väldigt röriga hjärna och kunde tänka någorlunda klart. Under tvåan i gymnasiet så blev cyklingen en stor del av min fritid och jag spenderade lov, helger och annan fritid med att cykla till alla möjliga ställen. Min favoritrunda var Bollnäs-Växbo-Glössbo-Bollnäs. En sträcka på drygt 4 mil som jag avverkade allt från en gång i veckan till en gång per dag, beroende på tid på året.
Jag tog med mig min CD-walkman, stoppade in en skiva med Depeche Mode (allt som oftast) och cyklade iväg. Det var en härlig känsla när man lite senare rullade upp för uppförsbacken hemma och kände endorfinruset efter att riktigt ha tryckt ur sig allt man hade att ge den dagen.

Under denna period varierade min vikt mellan 55 och 65kg, villket förvisso är allt emellan för lågt och helt ok för en person som var 1.77 lång.

Under åren som kom slutade jag dock cykla och röra mig ö.h.t. Jag kom in i någon sorts passiverat läge och slutade upp med det. Under åren som gått har det bara blivit värre och värre och det har synts på vikten. 2005 bröt jag 75kg för första gången i mitt liv, vintern 08/09 gick jag förbi 85kg och på min 28-årsdag den 14 mars i år 2011 så visade vågen nästan 91kg.

Trenden var uppenbar, skulle jag inte göra något så skulle jag innan året var slut ha landat på 100kg och en bit över 31 i BMI. Fetma… Fan…

Som tur var pratade min kära sambo Netten samtidigt om att gå ner i vikt. Något jag kände att jag kunde hänga med på, då det faktiskt skulle underlätta för henne också. Så jag började gå till jobbet från tågstationen i gävle varje morgon, en sträcka om 3km. På kvällen tar jag samma promenad tillbaka. Jag slutade äta godis och onödigt socker/kolhydrater ö.h.t.
Jag har under den senaste månaden gått någonstans mellan 6 och 12km varje dag och cyklat några enstaka gånger. Fortfarande inte uppe i mina förra 4-milsturer, men dom kommer, det lovar jag. Jag smyger åt mig lite situps och armhävningar vissa kvällar i veckan. Men rent generellt är det bara sockret som rykt och att jag rör mig mer.

Resultatet? Mja, Jag är förvånad själv, men från att vågen i mitten av mars visat nästan 91kg (närmare 91 än 90.5 kan sägas) så landar nu vågen på 78.5kg när jag ställer mig på den.

Strax över 12kg har alltså försvunnit från min kropp, majoriteten är alldeles säkert onödig vätska, men det känns bra och jag är faktiskt för en gångs skull någorlunda nöjd med hur min kropp börjar se ut

.

Jag lovade mig själv att så fort jag gick under 80kg så skulle jag återuppta cyklingen, men jag hade inte riktigt räknat med att det skulle hända innan sommaren.

Jag siktar på ett BMI runt 22.5, vilket är c:a 71kg,
7kg kvar. Ska vi satsa på att jag är där innan Augusti?

Nu vet jag att BMI inte är allt, då det inte tar hänsyn till att muskler väger mer än fett. Men det är en riktlinje lika god som någon.

För ett smalare liv och en hälsosammare kropp, framåt!

(Något får mig att tro att vi i familjen Bogg har rätt bra genetiska förutsättningar. Först droppar lillasyster 44kg eller så på ett år, och jag hakar på med 12kg på 1.5 månad ett drygt år senare)