Något jag alltid ogillat är oäkta människor, och med oäkta menar jag inte bara människor som döljer sina riktiga känslor och uppvisar en front som är någon annans. Jag menar också människor som ställer sig i de led som samhället ställt upp, spelar sin roll, nickar och accepterar andras åsikter och flyter där någonstans bakom i kulisserna.
Jag är själv, till stor del faktiskt, en sådan människa
. Även om detta faktiskt gör mig till en självhatare.

Jag undrar hur många människor som egentligen är precis samma människa på jobbet som på fritiden? Hur många spelar inte någon roll för att vara den dom är? Tror ni att jag skulle överdriva om jag säger att kanske 10% faktiskt är exakt samma person på jobbet som på fritiden?

Jag vet iallafall att jag, i min yrkesroll, är någon helt annan än den jag är i verkliga livet. Den jag är på arbetet är en lite mer avslagen, lite mer normaliserad och tråkigare version av mig själv. När jag kommer till jobbet genomgår jag en process, jag tar ner vissa personlighetsdrag ett par hack, drar upp trevligheten några hack och blir en i den grå massan på arbetsplatsen.
Denna process går nog alla igenom när dom kommer till jobbet, jag tror att alla spelar sin lilla roll
. Det är av den anledningen man kan vara skitbra ”arbetskompisar” men ändå aldrig umgås på fritiden. Man kanske umgås varenda kafferast, varenda lunch och sitter bredvid varandra på varje möte. På jobbet är man bästa kompisar, men när dagen är slut så är man inte mer än kolleger, ens spelade vänskapsroll på jobbet är över och man kommer hem och slappnar av. Låter fasaden falla bort och man känner sig som en helt annan person. Man känner sig som sig själv igen och man är nöjd även så . Åt jobbarkompisen ägnar man inte en tanke, men imorgon klockan 10 sitter man där med en kaffekopp igen och pratar skit i personalrummet, skrattar åt varandras skämt och är i, i alla fall ett par timmar till, bra kompisar.

Jag har varit med om detta flera gånger, jag har spenderat hundratals timmar de senaste 5.5 åren med att fika med olika kolleger (på två olika arbeten och tre olika arbetsplatser), skrattat med dom, gått igenom tragedier med dom och allmänt varit bra kompisar med dom. Men så fort jag slutade på förra arbetsplatsen så försvann alla utom en från mitt privatliv. Människor jag delat hemligheter, personliga historier och många timmar med blir helt plötsligt inget mer än en människa i historien..

. Man kommer fram till att man bara var kompisar för att det helt enkelt inte fanns någon på arbetsplatsen som passade ens personlighet bättre, om man hade träffats i privata sammanhang hade man kanske inte ens börjat prata med varandra . Men på jobbet tar man vad man har.

Förvirrat inlägg javisst. Men och?