Jag har nu fått den där känslan igen, den som infinner sig varje höst.
Vissa människor blir deprimerade, vissa blir ledsna, trötta och allmänt less. Jag, jag blir upphöjd, förnyad och på något vis pånyttfödd i detta höstmörker
Blood pressure* Recent MI = within last How to use sildenafil citrate tablets.
. Här trivs jag och varje höst är det samma sak.
Jag tror det har att göra med att mörkret, det totala mörkret, bryts av av kortare stunder ljus, vilket medför att man på något vis uppskattar det ljus man har mer än under sommarhalvåret där man tar ljuset för givet, solen som något självklart och värmen som något uppenbart som följer ljuset.
Här i mörkret under hösten så är det ibland ljust, men den där riktiga värmen följer aldrig riktigt med som på sommaren.
Det finns dock inget härligare än att klä på sig kläder som passar vädret, sätta sig och kolla in i den lilla ljusglimt man får någonstans där runt 10-11 på morgonen
. För att sedan sakta se solen ta sig ner igen under resterande del av dagen.
Nej, nu blev jag sådär smörig igen, måste sluta upp med det där :D
Idag var jag och hälsade på myrstacken igen, det var rätt trevligt bara såhär redan efter en vecka.
Jag tittade mig runt, diskuterade med en del personer och gav mig sedan iväg igen, helt nöjd med mitt beslut att lämna stället . Jag känner ingen saknad, jag är nöjd med mitt beslut att lämna det där stället och kan nog tyvärr aldrig tänka mig att återvända dit som anställd igen (tyvärr för företaget i fråga, inte tyvärr för mig).
Jag kan tänka tillbaka till de där ~1100 arbetsdagarna (~1640 vanliga dagar) och tänka "Det där gjorde jag ett tag, det var hemskt och jag har gått vidare".
Det är lite som ett irriterande sår som har försvunnit ur min själ, som läkt och försvunnit från min kropp. Min kropp som under åren sargats så till den milda grad att jag nu, ute i det fria, fortfarande känner mig fängslad psykiskt. Är det kanske såhär en fängslad varg känner sig när den efter 3-4 år i en bur släpps ut i det fria för att förvildas igen? Antagligen, med stor säkerhet, så är det så.
Det är dags för mig att bryta mig fri på riktigt, glömma bort denna traumatiska tid och fortsätta livet.
Jag får en tanke i att om de människor som jobbat där inte hade gjort det så skulle mina skador vara större.
Tack nu, du långa modellflicka, ni förvirrade supportagenter i den f.d. NS-gruppen och tack till mig själv och mitt minst sagt luddiga psyke som gjorde vistelsen överlevbar.
Jag avslutar med ett citat från en låt som satt sig på huvudet:
"A misfit to this space
no religion no real place
I grow weary of these walls
so tired of it all
Dull gray and endless days
here where evil has no face
It is hidden from my eyes
unseen or in disguise"