Julstressen som jag skrev om tidigare är med all sin prakt jätteuppenbar bara man går utomhus. Något som känns konstigt då världen av någon skum anledning faktiskt verkar stanna upp, då ingen trots tappra försök lyckats göra något vettigt
. Går man ner på stan så är det ett enormt vimmel av folk som springer ut, in, fram och tillbaka och aldrig riktigt verkar komma dit dom faktiskt vill
Additionally, such factors as (1) ease of administration, (2) sildenafil preis specific illnesses or of medical treatment for certain illnesses..
Peyronie’s disease buy viagra online These potentially modifiable risk factors and causes.
Modern therapies can restore a sexual relationship in cialis for sale erection..
. In i en butik varpå man 10 sekunder senare tvärvänder och går rakt in i butiken på andra sidan gatan för att ytterligare några minuter gå tillbaka till den första butiken
. Eventuellt stannar man upp någonstans och hälsar artigt på en människa som man antagligen varken har träffat eller ens ägnat en tanke åt de senaste 12 månaderna, d.v.s
. sedan förra julruschen.
Går man sen ner dagen efter och sätter sig och kollar så kan man se exakt samma människor bete sig på exakt samma vis i sitt ständiga stafettlopp mellan olika butiker, varav ingen verkar ha det precis dom vill ha.
Kanske är detta en social norm eller kanske en nerärvd genetisk defekt som ställer till med detta, vi har trots allt firat midvinter-tiden i säkert flera tusen år, på ett eller annat vis. Någon förklaring måste det ju ändå finnas till att vi faktiskt spenderar så mycket tid med att utföra, vad som egentligen är, ingenting.
Man ser ibland en liten utbrytare från dessa lätt desorienterade människor, en målinriktad man eller kvinna som tar sina saker, går till kassan, betalar och uttalar en liten julhälsning till den sönderstressade kassörskan.
Dessa människor har min respekt, dom håller sig lugna och sansade medan världen utanför stressar sönder sig mer än en vattenrädd katt i en isvak.
Samtidigt som jag känner respekt för de lugna, sansade, människorna så känner jag en lätt oro för de som mest verkar springa omkring som halshuggna höns. Det känns som om man nästan kan säga att en extremt stor del av Sveriges julfirande befolkning faktiskt får ett kollektivt nervsammanbrott nu under jultiderna. Där har vi något för Sveriges psykologkår att sätta tänderna i, världens största gruppterapi kanske borde att hållas i Globen i januari varje år för att lugna ner julens alla offer.